Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. Målare, skulptörer och musiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
COROT. 107
han ville, att sonen skulle blifva handlande, men Camille hade
afgjorda anlag for ritning och han trifdes icke med någon af
de många platser som handelsbiträde, hvilka han försökte.
Efter åtta års sträfvan fick han tillstånd af sin far att egna
sig åt den konst, som han älskade. »Målarekonsten», sade
den äldre Corot, »är ett yrke för lättingar. Jag skulle hafva
gifvit dig hundra tusen frank att börja en affär med, men om
du blir målare, så får du endast två tusen frank om året.»
Camille Corot var nöjd med dessa vilkor. Han hade länge
svårt att reda sig, men han beklagade sig aldrig, han kände sig
lycklig öfver att han fått följa sin böjelse. När sedermera
unga män kommo och begärde hans råd, tillrådde han dem
alltid anspråkslösa vanor och små behof. »Har ni femton
hundra frank i ränta? Det vill säga detsamma som frihet, men
då får man också ibland nöja sig med ett bröd till
middagsmåltid efter solnedgången. Så har jag gjort många gånger.
Dagen efter brukade jag se mig i spegeln och känna på mina
kinder. De voro alldeles likadana som förut och detta
bevisade ju att dieten icke var ohälsosam. Jag rekommenderar
den åt er vid förefallande behof.»
Corot hade motgång i början; den man, som sedan kalla’
des målarekonstens Virgilius, måste arbeta med stor energi,
innan hans snille blef erkändt.
Corot har ofta muntert berättat följande anekdot för
sina vänner. Det var på salongen 1851 (Corot var då
femtioett år). Det var en stor mängd folk i den sal, der hans
tafla hängde, men ingen stannade och betraktade den. Corot
tänkte inom sig, att »menniskorna äro som flugorna, så snart
en fluga sätter sig på ett fat, så kommer en hel svärm efter,
Få se om min närvaro kan locka dit folk.» Snart kom
också ett ungt par och stannade vid taflan. »Det är inte illa»,
sade herrn, »stycket är bestämdt inte utan värde.» Men frun,.
som hade ett mildt utseende, drog honom i armen och utbrast:;
»Det är ju afskyvärdt, - kom, så gå vi!» Och jag - tillad.e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
