Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. Stora generaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROUOT. 213
Laplace var examinator. »Vet ni hvad man gör
här?»frågade han vänligt. »Jag vill gå igenom examen», svarade Drouot
enkelt. Snart kom hans tur. Han besvarade alla frågor, som
stäldes till honom, så tydligt och klart, att Laplace blef
förtjust. Drouot bad sedan att blifva examinerad i ämnen, som
icke stodo på programmet. Laplace fortsatte förhöret med
synbar förnöjelse. Det varade i två timmar och den
anspråkslöse, utskrattade eleven var lugn och säker i sina kunskaper.
Laplace lyckönskade honom och omfamnade honom inför allas
ögon. Drouot blef den förste bland sina kamrater, hvilkas
skratt gifvit rum för förvåning och hänförelse. De samlades
omkring honom och buro honom derifrån i triumf. Tjugu år
derefter sade Laplace till Napoleon: »den vackraste examen
jag någonsin bevittnat var general Drouots.»
Efter en månads studier blef han \inderlojtnant och fick
visa hvad han dugde till vid Hondschoote, Fleurus, Trebbia,
Hohinlenden, m. fl. orter. Han utmärkte sig lika mycket för
sitt mod på slagfältet som för sin skicklighet att utföra
fredliga uppdrag.
Under återtåget från Moskwa visade Drouot stor
oförskräckthet. Man såg honom en gång fästa en spegel vid
stocken af en kanon och raka sig i fria luften i 28 graders köld.
Han var lika anspråkslös som han var tapper, ingen
kunde vara ädelmodigare än han. Mot slutet af sitt lif hade
han den olyckan att blifva blind. Han sökte tröst i
välgörenhet och hjelpte fattiga med outtömlig godhet. En af hans
biografer berättar, att han en dag lät sprätta af galonerna
på sin uniform och sålde dem för att kunna hjelpa en
nöd-stäld familj. Hans brorson uttryckte sin ledsnad deröfver och
sade; »jag hade hoppats, att denna uniform en dag skulle gått
i arf till mina barn». Den gamle krigaren svarade allvarligt:
»det skulle jag icke hafva velat.’ De hade möjligen vid
åsynen af sin grandonkels rock glömt, att deras farfarsfar var
bagare,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
