Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 11. Statschefer och regenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XII. 245
var president, var det fråga om att resa lians staty, men han
lät svara dem, som framlade detta förslag, att sådana
ärebe-tygelser böra lemnas åt efterverlden, emedan våra samtida
aldrig kunna bedöma oss fördomsfritt och att Frankrike redan
gifvit honom den vackraste belöning, som kunde komma
honom till del, genom att lemna honom förtroendet att vara dess
styresman. Hans dom borde man öfverlemna åt historien.
Bland regenterna finna vi också verkliga arbetshjeltar.
Den märkvärdigaste monark, som regerat i Europas
nordliga stater, var utan gensägelse Karl deri tolfte. Först och främst
lät man honom studera sitt eget land och dess politiska
ställning till sina mäktiga grannar, i synnerhet tyskarne, hvilkas
språk han talade särdeles korrekt.
liedan vid sju års ålder var han skicklig ryttare.
Hans naturliga böjelse för arbete ökades genom ett slags
ärelystnad att vilja lära allt, som andra farstår kunde. Man
behöfde endast nämna, att den eller den fursten kunde latin
och grekiska, för att han genast skulle börja studera
dessa språk. Han beundrade i högsta grad Alexander den
store, om hvilkens bedrifter han läst i Qvintus Curtius. Hans
lärare frågade honom en gång, hvad han tänkte om Alexander:
»Jag tänker», svarade Karl, »att jag skulle vilja likna
honom.» – »Men han lefde endast trettiotvå år.» - »Man
har lefvat länge nog, när man eröfrat kungariken», svarade
furstey nglingen.
Karl var femton år, när han uppsteg på tronen. Han
kröntes snart derefter.
Ingen hade då någon aning om den storhet, som väntade
Sveriges unge monark, men då han började föra krig med sina
grannar, märkte man snart, hvad det skulle blifva af honom.
Sedan han beslutit att bistå sin svåger, hertigen af Holstein,
»afstod han genast», säger Voltaire, »från ungdomens
oskyldiga nöjen. När han beredde sig till kriget, började han ett
nytt lif, som han sedan icke ett Ögonblick ändrade. Intagen af
beundran för Alexander och Cesar beslöt han att likna dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
