Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 1. Branden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRANDEN
De kommo överens om, att de hellre ville bära
vatten en hel natt än gå och hämta ut den suggan.
— Men en borde väl ändå ge na lite mat,
föreslog Hanna med ett tonfall som gav genljud från
förr.
— Hon är arg, sade Magnus.
— Är hon försäkrad?
— Sugga? Nej, bevare mig väl. Det är bara
stugan, som är försäkrad som gott är det, svarade
han.
Hanna visste inte vad hon skulle tro: här stod
både Magnus och Ida och talade om att det var
försäkrat, och han, han lät då så trovärdig, vilket Ida
inte gjort. Hon vågade inte röra i saken. Om det
var något på tok, så inte hade hon hjärta att bli den,
som upplyste honom.
— Vill du sä te Ida, att hon ger suggan, sade
han, när Hanna gick tillbaka till brunnen.
Han framförde budet.
— Herre min skapare, skrek Ida, jag hade
alldeles glömt sugga. Nu är hon väl från vettet, fattiga
djur.
Suggan förde Hannas tankar över på
Nygårdsbarnen, och hon frågade Ernst efter dem.
— Di har mor vatt å hämtat, upplyste han. Du
skulle sitt så arger mor ble, när hon sporde, att
Kalle och Lina kört ner med flickan te barnmorskan.
Sånt ska smörjas genast, så sa mor. Är det inte
som fan, nu är vattnet tråt i gårdsbrunnen! Detta
sista ropade han med hög röst.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
