Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stodo halvöppna. — Ja visst, sågo de inte, när de
gingo i skogen, att träden gingo med? Bara allt
småfolket, det.
Olena kände, att hon måste tala nu, hon måste,
hon måste. — Mörkret? hade icke handelsman
lagt märke till, hur mörkt skogen stod i höst —
alldeles som om träden skockat sig ihop?
Hon hoppades så väl, hon hoppades så spänt, att
han skulle förstå!
Men handelsmannen satt bara och log mot sin egen
syn på den saken, han, och när Olena tystnade,
började han tala om havet, som var som en stor flat
sol utan en enda ärlig skugga, medan skogen kunde
många konster, den. Skratta till exempel. Bli till
ett helt solblinkande skratt, om sommaren, efter regn,
när de röda solstrålarna kittlade barren, tills den
brände. Hade de icke sett det?
Nej, Pål och Olena hade aldrig sett skogen skratta.
Olena såg böjd och trött ut, när hon sade detta.
— Nå, men hur den kunde småle då, skamset som
en tösunge, när första ljuset tindrar till över
vårmossen ? Eller gråta så drypande bittert, att en bara ville
gå fram och klappa de stackars små barrena. Och
sova sedan — se så god ut i sömnen som en
ljusens ängel. Härre signe du och råde! då snön
ligger som vår Härres egen vita hand över all
jorden. Hade de ingenting sett av allt detta?
Men Pål och Olena skakade sina huvuden. De
hade varken sett skogen le eller se god ut. — När
snön kom, blev inte skogen då närmast som ett lik?
Bränderna på härden sjönko småningom samman,
och det stora röda spiselögat borrade sig hotande in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
