Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då den unge läkaren nästa gång besökte Pål och
Olena fann han dem sysslande ute. Det kom något ljust i
deras ögon, då de sågo honom, de gjorde också en
skygg hälsning men yttrade naturligtvis icke ett ord.
Gästen satte sig på trappan och bad dem slå sig ned
bredvid. Icke vore det väl så bråttom, att de icke hunno
med att höra nyheter från gamla hembygden. Nej, de
kommo, ehuru dröjande, satte sig på kanten af
dörrstenen och lade händerna i skötet. Olenas ansikte bar
samma uttryck af sorgsen slöhet, men Pål hade fått
något yngre, skarpare i blicken, tyckte den unge
mannen. Och så började han tålmodigt samma
förfaringssätt som förra gången. Och med en liknande följd.
Pål kunde fås att uttala enstaviga ord. Det syntes
icke längre förvåna honom att så skedde. Men orden
skruvades fram liksom ur en maskin. Livet och viljan
voro borta. Olena endast teg.
Så där gick det en tid bortåt. Främlingen kom och
avlägsnade sig åter, och Pål och Olena vande sig vid
honom. Han kunde se, att han var välkommen.
Han kunde även se, att en liten förändring inträtt
i deras väsen. En dag varsnade han till och med
en kokande gryta på den tända elden. Och dock
misströstade han om att lyckas i sina bemödanden.
Han vågade icke hoppas att få dessa människor
verkligt levande.
För länge sedan hade den förklädnad, varuti han
svept sina avsikter, fallit bort. Den hade fallit av sig
själv och utan att det tycktes förvåna Pål och Olena.
Just detta var så förtvivlat, att intet förvånade dem,
intet rörde dem. Den unge mannen talade nu ofta
med dem om deras eget liv. Han sade, att de voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
