Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilken anledning hoppet småninom infann sig, och
varför olyckan tycktes honom lik en främmande fågel,
som en stund oroligt flaxat och smällt med vingarna
mot väggar och tak men till sist hittat gluggen och
flugit sin kos. Dunlätta moln ville lägga sig ljummande
över världen, han stred emot dem, men intet på
allvar, de voro mest behagliga. Och ur dimman hörde
han en hop ord, som fingo en sällsamt klar och
förlösande klang:
— Storbönderna, uppköparna — klingade det, —
kan man tänka sig större nedrighet, här stiger
arbetspriserna runt omkring i landet, och varan går upp i hela
Lombardiet, och håller man sig så vid ett sunt och
måttligt pris, trycker de kanaljerna ändå ned det, hälften
får man, hälften, de vet förstås att man inte kan ge
sig utom gränsen, för vinodlare växer som svamp
överallt, och tullen, den tullen —.
Nu hade Antonio funnit det: silverklockan i
tornet var det, den lilla, som hängde bland de andra,
vardagsklockorna, tunga och kärva, helt vanliga, och
som fader Giovanni någon stor helgdag ringde med,
dallrande och ljuvligt, tills ögonen på en föllo igen
och man såg för sig obekanta berg och dalar av ett
sådant ljus, att det kanske var paradiset, vem visste?
Ingen hade sett paradiset, och vår Härre är nådig
och syndares vän.
— Vad ha de för grundsatser ? ringde klockan. Ha
de några alls? En stackars sate trampas ned för att
han skall bli liggande vackert still, där han legat i
århundraden.
Inte var det bara klangen, nej, vartenda ord
blixtrade som kastrullerna gjort i röda solen av fröjdefull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
