Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke lidit tillräcklig smälek? Skulle han nu också
underkasta sig att möta de hemmavarandes försmädliga
miner — kanske till och med rädda, vem vet?
Gustav Hök, som i hetsigt mod slog till marken sin
egen gesäll, så att dennes huvud träffade en sten,
å, den karlen kan ingen vara säker för, änskönt om
slaget nu icke, sannerligen för Gud och värkligen
icke, var ämnat att bliva ett dråpslag. Håhå, Gud
allsmäktig hjälp, nej bättre att svälta. Vem talar om
svält? Han tål mycket han, och vad Malin angår,
förtjänar hon ju — nåja, icke så värst mycket, men
i alla fall.
Åter börja ögonen sin oroliga vandring över
tjär-nets döda yta. Hök får en besynnerlig förnimmelse
av, att allt icke är så stilla som förut, han tycker sig
höra ljud — eller att något rör sig omkring honom,
ehuru han icke ser, vad det kunde vara. Bestämt
smyga skuggor fram över det vita.
Är det någon som tvingar honom till det, han icke
vill? Är det någon, som begär, att han skall gå ned
i byn och tigga om arbete? Nej, han skyller ju ingen
för det. Hon, Malin, är ett duktigt kvinnfolk, aldrig
ett ord har hon sagt. Konstigt bara hur gul hon
blivit, gul som halm och svart under ögonen, det har
väl kommit av längtan. Ja, Gud sig misskunde, så
vacker och ung och glad, som hon var, när de
flyttade in hit i stugan. Det visste han ju, att den andre
även funnit ut, annars hade han, Hök, väl aldrig —
nej, icke tänka på det mera, icke nu, då blir det åter
för tungt att leva. Och leva är just vad han har en
så obetvingelig lust till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
