Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tänk — om han inte skulle bry sig om hela
historien!
Med ens såg Katinka Peljev solblankt tydligt denne
man. Icke som den hon drömt om honom till, utan så,
som hennes hemliga medvetande fattat honom.
Han skulle finna ord, han fann ord för allt, han
skulle rentvå henne, hon behövde inte klappa på
himmelrikets dörr, den stod vidöppen, det var bara att
träda in och fortsätta det gamla livet som om
ingenting hänt, snart vore det lilla åskvädret glömt, ett
äventyr, som det bleve en kristlig plikt att förlåta.
För han ville äga henne, eller kanske bara huset,
rosengården. Och hans vilja öfvervann alla hinder.
Katinka låg alldeles stilla, händerna hängde ned
över fönsterbrädet. En slö förundran eller
beundran över denna märkvärdiga viljekraft förlamade henne,
hon skulle inte orkat lyfta ett finger. Hon log visst
lite, trodde hon, då hon girigt insöp den kryddade
luften. Hur skulle det egentligen vara att inte få
andas den? Och hon drog en lång, darrande suck.
Var det lättnad, var det leda, var det kval? Hur
skulle hon kunna veta? Allt i henne hade ju skakats
om, det dröjde väl, innan hon fann sig tillrätta. Men
väljer någon verkligen att dö, när livet bjuds till
skänks? Det undrade hon.
När man noga tänkte efter hade vår Härre i morse
bevisat henne en nåd, vore det rätt att inte låtsa om
den utan blint slå in på egna vägar?
Kanske — hon inte ens behövde säga något till
Muller? Pan var ju död.
Rivas klockor begynte ringa till morgonmässa. Med
klangen gled Katinka, tyckte hon, som hon så ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
