- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
32

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Snäggan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stallet. Jag stod under en ek och väntade, men ingen kom för att taga mig. Tiden gick, och solen brände hett. Flugorna svärmade kring mig och satte sig på mina blödande sidor i hålen efter sporrhuggen. Jag kände mig hungrig, ty jag hade icke ätit sedan tidigt på morgonen, men där jag nu var, fanns ej gräs nog för en gås att äta sig mätt på. Jag
önskade lägga mig ned och vila, men den tätt åtspända sadeln hindrade mig, och ej en droppe vatten stod att få. Kvällen kom, och solen sjönk allt längre ned. Jag såg de andra unghästarna ledas in och visste, att de skulle få ett ordentligt mål. Slutligen, just som solen gick ned, såg jag den gamle herrn komma ut med en korg i handen. Han var en vacker gubbe med alldeles vitt hår, och han hade en röst
sådan, att jag skulle kunna känna igenom honom bland tusende. Den var varken hög eller låg men fulltonig, klar och vänlig, och då han gav en befallning, skedde det på ett så fast och bestämt sätt, att var och en, vare sig häst eller människa, visste, att den skulle åtlydas. Nu kom han vänligt fram, då och då skakande på havren i korgen, och talade till mig uppmuntrande och milt: ’Så, så, min snälla
flicka, kom, kom!’ Jag stod stilla och lät honom gå fram till mig; han höll upp havren emot mig, och jag började äta utan fruktan. Hans röst borttog all farhåga. Han stod och klappade och smekte mig, medan jag åt, och då han såg det levrade blodet på mina sidor, såg han mycket ledsen ut.

’Stackars liten’, sade han, ’det var en stygg affär, en stygg affär.’ Därpå tog han lugnt tygeln och ledde mig till stallet. I dörren stod Simson. Jag lade öronen tillbaka och nafsade efter honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free