- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
53

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. En stormig dag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en å, över vilken en ganska låg träbro ledde. Vid början av bron var en bom, där en avgift upptogs av de resande. Brovakten hade sin stuga strax bredvid. När vi kommo dit, sade han, att vattnet stigit så högt, att det säkerligen snart skulle stå över bron, men då denna hade starka träräcken på ömse sidor, ansågs ingen fara vara å färde.
Emellertid såg det ut till att bliva en svår natt. Många
av ängarna stodo under vatten, och på ett ställe, där vägen var låg, gick det halvvägs upp på mina ben. Vägen var emellertid fast, och husbonden körde sakta, så att det bekom mig ingenting. Då vi kommo fram, dit vi skulle, blev jag naturligtvis väl förplägad, men min husbondes affärer upptogo honom länge, så att det redan var tämligen sent på
aftonen, då vi anträdde återfärden. Vinden hade tilltagit i styrka, och jag hörde husbonden säga till Sven, att han aldrig varit ute i en sådan storm. Jag tänkte detsamma, då vår väg gick längs ett skogsbryn, där det knakade och brakade förfärligt i de väldiga stammarna och stora grenar blåste ned.

»Jag önskar vi vore väl förbi skogen», hörde jag husbonden säga.

»Ja», svarade Sven, »det vore illa nog, om en av dessa stora grenar komme neddansande över oss.»

Knappt hade han sagt detta, förrän ett förskräckligt brak hördes, därpå ett susande och vinande ljud, och krossande de mindre träden omkring föll en väldig fura, uppryckt med rötterna, över vägen alldeles strax framför oss. Jag kan ej
säga, huru rädd jag blev. Jag tvärstannade, och jag tror, att jag skälvde, men det föll mig naturligtvis icke in att vända och springa min väg. Det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free