- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
142

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Utför och uppför

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och han brukade till och med slå mig under buken eller måtta efter huvudet. En så ovärdig och grym behandling gjorde mig alldeles modstulen, men jag fick ändå hänga med, så gott jag kunde, ty människorna äro i alla fall de starkaste.

Mitt liv förekom mig så ytterst eländigt, att jag, liksom den stackars Snäggan, önskade få stupa under mitt arbete för att så slippa ifrån all uselhet, och en dag var det bra nära, att denna min önskan nått sin uppfyllelse.

Jag hade redan en varm och solig förmiddag på sensommaren dragit bort med flera tunga mjöllass utan att få vila. Middagsstunden var inne, men som det var ovanligt bråttom den dagen, ansåg man, att jag borde draga bort med ännu ett lass, innan jag fick min middagsrast. Fastän jag under det ständigt tunga arbetet fallit av betydligt och lidit en motsvarande minskning i krafter, så minskades ej därför lassens tyngd. Jag ville även nu göra mitt bästa i trots av all grymhet och orättvisa.

Det gick bra nog, tills vi skulle uppför en backe i närheten av Brunkebergs torg. Där tog min utmattning i förening med lassets tyngd överhand, och varken piskrapp eller ryckningar, varpå ej sparades, kunde nu längre hjälpa. I ett ögonblick, jag kan ej säga huru, förlorade jag fotfästet och störtade plötsligen tungt till marken. Jag låg alldeles stilla, jag kunde i själva verket icke röra mig, och jag trodde, att jag nu skulle få dö. Liksom
i en dröm tyckte jag mig höra sorlet av röster omkring mig. En bland dessa yttrade medlidsamt: »Stackars häst! Så oförsvarligt att till den grad överanstränga och misshandla ett djur!» Då hörde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free