Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tell—Tellu’r.
6355
alla speglarna ha olika lutning mot axeln,
belyses föremålet under hjulets rotation av
lika många vertikala linjer, som hjulet har
speglar. På mottagaresidan projicieras
ljuset på en skärm, och som ljusrelä användes
antingen en glimlampa eller en s. k.
kerr-cell, vilken senare genomsläpper en
ljusmängd. som är proportionell mot
spänningen på cellen. I de moderna
televisionsappa-raterna användas dock vanligtvis
spegel-sicruvar, som reflektera ljuset mot en
matterad glasskiva (fig. 1).
Det Braunska röret är en kombination
av ett ljusrelä med en analysator och
ut-göres av en elektriskt uppvärmd katod a,
som emitterar elektroner (se fig. 2!).
Genom att giva den s. k. Wehneltcylindern
c en lämplig negativ förspänning kan man
koncentrera elektronstrålen till ett smalt
knippe, som utslungas mot den positivt
laddade anoden b. Denna anod är ihålig, så att
elektronerna kunna passera genom
densamma, och då strålen träffar
fluorescens-skärmen F, som utgöres av
bariumplatina-cyanur eller zinksulfid, så alstrar den på
skärmen en intensiv ljuspunkt. Gm
metallplattorna Hi, H2, Vi och V2, som matas med
växelström av olika frekvens, kan strålen
styras i horisontal- och vertikalplanet.
Härvid förflyttar sig ljuspunkten med så
stor hastighet över fluorescensskärmen, att
man ser en enda lysande yta. Intensiteten
regleras genom spänningen på
Wehneltcylindern, vilken i sin tur kontrolleras av
de bildströmmar, som inkomma över
radiomottagaren. På sändarsidan begagnas det
Braunska röret för filmtransmission,
varvid celluloidbandet frammatas med
konstant hastighet framför
fluorescensskärmen. Den till sin intensitet ständigt
varierande ljusstrålen får sedan på vanligt
sätt belysa en fotocell.
Att på det normala våglängdsområdet
(200—2 000 meter) överföra detaljrika
te-levisionsbilder är icke möjligt, emedan
rundradiostationerna endast disponera över
ett frekvensband på 9 000 hertz.
Bildskärpan är nämligen beroende av
frekvensbandets bredd, och bandbredden kan beräknas
enligt formeln: F = N . n:2 där F = band-
211 — Åhlén & Söners Uppslagsbok.
6356
bredden i hertz, N = totala antalet
bildpunkter och n = antalet överförda bilder
i sekunden.
Detta betyder, att man för överföring av
en bild med samma raster som en
tidnings-kliché behöver en bandbredd på 100 000
hertz, och ett så brett band kan utan
olägenhet upplåtas på det ultrakorta
våglängdsområdet, där det finns god plats för
ett mycket stort antal televisionssändare.
Men de ultrakorta vågorna ha en mycket
begränsad räckvidd, och därför är det inte
troligt, att televisionen någonsin kan bli
internationell. Dock sysselsätter den
alltjämt en stab forskare och vetenskapsmän,
bland vilka må nämnas tyskarna August
Karolus och Manfred von Ardenne, skotten
John Baird, ungraren Denes von Mihäly,
amerikanarna Jenkins och Zworykin samt
svenskamerikanaren Alexanderson.
Tell, Wilhelm. Schweiz, frihetshjälte.
T., vars historiska existens är starkt
ifrågasatt, levde enl. traditionen på 1300-talet
och deltog i strider mot österrikarnas
förtryck. T., som är Schweiz’ nationalhjälte,
har förhärligats av Schiller i dramat
»Wilhelm T.».
Tell el-Amarna. Se A m a r n a!
Téllez [te’lljeth], Gabriel, f. 1571, d.
1648. Sp. förf, med författarnamnet T i r s o
de Molin a, en produktiv och betydande
dramatiker, vars mest kända skådespel är
det litteraturhistoriskt märkliga El
Burlador de Sevilla y Convidado de piedra (sv.
övers. Förföraren från Sevilla och
Sten-gästen, 1924), vars ämne upptagits av
Mo-liére och Mozart och vars huvudperson är
Don Juan-typens tidigaste litterära
utformning.
Tellu’r (lat. Te’llus = jorden). Kem.
tecken Te. Jämförelsevis sällsynt grundämne,
tillhörande syre-svavel-gruppen och
upptäckt redan 1782. T. förekommer i naturen
dels gediget, dels i förening med tunga
metaller, t e 11 u r Pd e r. I fritt tillstånd har
t. vit metallglans men är grovkristall inisk
och spröd liksom antimon. Atomnumret är
52, atomvikten 127,5, sp. v. 6,25,
smält-punkten 450° och kokpunkten 1 390°. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
