Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7191
Österrike.
7192
nom allm. rösträtt för män och kvinnor,
som fyllt 21 år. Verkställande makten
utövas av presidenten, vald för 4 år genom
allm. rösträtt.
Politisk indelning. Frånsett
huvudstaden, som utgör en särskild
förvaltningsenhet, är ö. indelat i 8 »länder» med
vidsträckt självstyrelse. — Huvudstad:
Wien. Dessutom har ö. ytterligare två
städer med över 100 000 inv. (Salzburg och
Graz).
Historisk översikt. Namnet ö.
uppträder första gången år 996 e. Kr.;
förut hade landet ej utgjort någon politisk
enhet, liksom det bebotts av. olikar tade och
från tid till tid växlande folk: slaver,
romare, kelter och germaner, utan att
varaktiga maktförhållanden kommit till
stånd; omkr. 800 var landet en del av
Karl den stores välde. Fr. omkr. 960 hörde
ö. till det tysk-rom. riket men intog där
ingen ledande ställning, förrän
habsburg-ska huset 1282 bestigit dess tron. Denna
fursteätt, som, en sidogren inberäknad,
regerade i Ö. ända till monarkiens fall 1918,
lade an på att samla vidsträckta
landbesittningar under ättens medlemmar;
redan under medeltiden strävade den att
underlägga sig Böhmen (som hörde till ö.
1526—1918) och Ungern, som efter seklers
strider dels mot ungerska
självständighets-strävanden, dels mot turkarnas
erövrings-försök 1687 införlivades med monarkien
såsom en ärftlig riksdel. Habsburgarnas
expansionstendenser gingo emellertid vida
längre och nådde sin höjdpunkt med
kej-sar Karl V (1519—56), som under sin
spira förenade ett av världens största
riken. Visserligen lämnade han efter få år
de tyska och österrikiska länderna åt en
broder, varefter de vidsträckta
habsburg-ska besittningarna ej förenats under en
och samma härskare, men ätten förblev
genom jordbesittning i alla Europas delar
från Italien och Spanien till
Nederländerna samt genom anspråk på inflytande i
europeisk politik en ständig oroskälla
under hela 1500- och 1600-talen, orsakande
upprepade krig, särskilt det trettioåriga
1618—48. Härav ledo ock de österr.
arvländerna. För denna släktpolitik
vårdslö
sade regenterna sin kejserliga myndighet,
och i Tyskland blev ö. och dess furstehus
under 1700-talet i betydelse överflyglat av
Preussen, ehuru ö. just under detta årh.
hade ett par dugande härskare i Maria
Teresia (1740—80) och särskilt hennes son
Josef II (1780—90), en av
upplysningstidens mest begåvade och typiska regenter,
reformivrande men ensidigt teoretiserande.
Under Napoleonkrigen uppgåvo de österr.
härskarna småningom alla försök att
tillvarataga de tyska riksintressena, och i
stället proklamerade sig dess regent 1804 vid
det gamla tysk-rom. rikets upplösning som
österr. kejsare. 1800-talets österr. historia
präglades av hetsig kamp mellan å ena
sidan statsenhet, tyskherravälde och
politiskt envälde, å andra de skilda
nationaliteternas krav på självbestämmanderätt och
demokratiens strävan till politiskt och
socialt inflytande för alla folklager. Under
dessa strider kom ö. att stå alltmer
utanför Tysklands politiska liv och deltog ej i
Tyska rikets återupplivande 1870. De första
landförlusterna led ö. 1859 i Italien, vid
vars politiska enande betydande delar av
ö:s eller dess furstesläkts besittningar
införlivades med den nya staten, ehuru nog
mycket av italienska språkområden
kvar-stodo under österr. välde för att vålla nya
konflikter, som slutligen drev det med ö.
förbundna Italien över till dess fiender i
världskriget; i fredsslutet 1919 måste ö.
avstå ytterligare land till Italien. ö:s
utrikespolitiska läge var riskfyllt, då det
ständigt hotades av slaviska
expansions-strävanden; därigenom skapades en
motsättning till Ryssland, som under
1800-talets lopp gjorde slut på den vänskap,
som alltsedan Europas återställande efter
Napoleonskrisen förenat de österr. och
ryska hoven i gemensam strid mot
frihets-strävanden och försök att rubba de
fastställda mellanfolkliga förhållandena. Mot
det slaviska hotet sökte ö. skydd genom
anslutning till Tyskland men dukade som
detta i världskriget under för övermakten,
varvid inom de icke-tyska nationalisterna,
som under krigets första tre år förhållit
sig lojala mot riket, allt starkare
separatistiska strävanden framträdde. I freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
