Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epidavros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1803
Epify’s—Epiku’ros.
1804
Epify’s (grek. epi’fy sis = tillväxt). 1.
De förtjockade ändarna av extremitetbenen
och andra långa ben i mots. till dessas
smala mittdel, d i a f y s. 2. E. el. t a
11-kottkörteln (Gla’ndula pinea’lis). En
oparig utväxt på hjärnans nacksida, som
troligen är ett rudiment av det hos vissa
ödlor och fiskar förekommande hjässögat.
Sannolikt har e. också, i likhet med h
y-p o f y s e n, insöndrande funktion. På
grund av e:s oparighet och centrala läge
i mitthjärnan och i hjärnans mittplan,
framkastade filosofen Cartesius tanken att
e. vore själens egentliga säte.
Epify’ter (grek, epi’ = på och fyto’n =
växt). Växter som leva på andra växter
utan att dock hämta någon näring från
dessa (jfr Parasiter!). I Sverige
vanliga e. äro endast lavar, alger och mossor,
men i tropiska och subtropiska regnskogar
finnas massor av epifytiska fanerogamer
och ormbunkar. Ofta äga dessa särskilda
anordningar för att uppsamla vatten och
förmultnande växtämnen, som de behöva,
cistern- och näs t-e p i f y t e r. En del
utsända även vid högre ålder luftrötter,
som nå ned till marken. Se bild å
föregående sida.
Epigene’tisk (grek, epi’ — ånyo och
ge’-nesis = alstring). En bergart el. ett
mineral säges vara e., om den är bildad senare
än omgivande lager.
Epigo’ner (grek. epi’gonoi = efteråt
födda, senfödda). 1. I den grek,
hjältesagan sönerna av de sju furstar, som
jämte Polyneikes kämpade mot Tebe. 2.
Numera osjälvständiga efterföljare inom
vetenskap, litt. och konst i motsats mot
nyskapande banbrytare.
Epigra’f (grek, epi’gramma). Bet.
inskrift, tänkespråk. — Epigraf i’k,
in-skriftsforskning, en vetenskapsgren, som
sysslar med tolkning av forntida
inskrifter. — E p i gr a’f i k e r, en person som
sysslar med epigrafik.
Epigra’m (grek, epi’gramma = inskrift,
tänkespråk). Urspr. en kort antik inskrift,
ofta avfattad på vers, sedermera en
diktart, vanl. best, av några få rader distika
(i antikiserande stil) med ett fyndigt,
vanl. satiriskt innehåll. E.-diktningen
nådde i Sverige sin blomstring under det
gustavianska tidevarvet och 1800-talets första
årtionden. Ex.:
Ut i det vida far du med tusen segel, o
yngling!
Gubbe, med krossad köl driver du åter i
hamn.
J. L. Runeberg.
Epigy’n (grek, epi’ = på och gyné =
pistill). E. kallas en blomkrona med
undersittande fruktämne.
Epi’k (grek. e’pos = ord, berättelse). En
diktart, som i berättande form på vers el.
prosa framställer förflutna händelser. -—
E’p i k e r, en förf, av epik. — E’p i s k,
hörande till epiken. Jfr Epos!
Epika’rnios, f. omkr. 550, d. 460 f. Kr.
Grek, komediförf., av vars verk blott
rester äro bevarade.
Epikoty’1. Den första, omedelbart
ovanför hjärtbladen utbildade stamdelen hos
högre växter. Jfr Groning!
Epikri’s (grek, epi’krisis).
Vetenskapligt omdöme om ett sjukdomsfalls
uppkomst, förlopp, behandling och sannolika
utveckling i fortsättningen.
Epikte’tos (grek. Epi’ktetos), f. omkr.
50, d. omkr. 130 e. Kr. En grek, filosof,
tillhörande den stoiska skolan, verksam
huvudsakligen i Rom. I sv. övers, finnes
av E. Handbok i livets konst (1921).
EpikurePsm. Se Epikuros!
Epiku’ros, f. 341,
d. 270 f. Kr. Grek,
filosof, enl. vilken
filosofiens uppgift
är att undersöka
medlen för
människan att nå
lycksalighet. Han blev
grundläggare av
en filosofisk
riktning, epikur
eis-m e n, vars
åskådning blev en förfi-
EPIKUROS.
Senantik kopia efter
samtida porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
