Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadolinit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2315
Gadolini’t—Gaga’t.
2316
Gadolini’t. Svart, tungt mineral, som
förekommer i Ytterby fältspatbrott nära
Vaxholm och består av silikat av järn,
beryllium och sällsynta jordmetaller,
huvudsakligen av yttriumgruppen.
Gadoli’nium. Kem. tecken Gd. Efter J.
Gadolin uppkallad sällsynt
jordartmetall, som vanl. räknas till
yttriumgruppen, men i många avseenden står
nära cergruppen. Atomnumret är 64,
atomvikten 157,3. G. ger en vit oxid och
färglösa salter utan absorptionsspektrum i
spektrums synliga del, men med
karakteristiska linjer i ultraviolett.
Gaeler [gä’ler], I vidsträckt bet.
kelter-na på Irland, ön Man och i de skotska
högländerna, i inskränkt bet. blott de
sistnämnda. — Gaeliska, gaelernas
keltiska språk, fram till omkr. år 1000
enhetligt, numera sönderfallet i flera dialekter,
varvid namnet gaeliska ofta begränsas till
den dialekt, som talas i skotska
högländerna och på Hebriderna.
Gae’ta. Befäst hamnstad i Italien (prov.
Caserta), mellan Rom och Neapel. Omkr.
15 000 inv.
Gaffel. 1. G. som redskap vid ätningen
infördes i Europa (Italien) först på
1000-talet fr. Bysans men blev allm. bruklig
först på 1500-talet. Dessförinnan åt man
blott med kniv och med fingrarna. 2. Ett
rundhult å ett segelfartyg, fäst vid
akterkanten av en mast, som uppbär övre
delen av ett gaffelsegel, ett
trapets-oidformigt segel, som nedtill är fäst vid
bommen. G:s yttre ända kallas pik och
den inre vid masten fästa klo. —
Gaffelbildning, metod vid artilleriets
inskjutning mot ett mål för att få
elden att ligga på (träffa) målet, då
verkningsskjutningen börjar.
Gaffelantilop {Antiloca’pra america’na).
Ett egendomligt Slidhornsdjur,
avvikande från andra dylika genom sina
horn, som äro greniga och fällas en gång
om året, medan en ny hornslida bildas
under den gamla. Längden är 1,5 m,
höjden 80—90 cm. Hårbeklädnaden är tjock
GAFFELANTILOP. Träsnitt.
och tät, och på halsen finnes en 7—10 cm
hög man. Ryggen är grågul, buken vit.
Lättklövar saknas. Honan saknar horn
eller har endast små, enkla dylika. G.
förekommer å Nord-Amerikas prärier v. om
Missouri. Förr funnos de i stora hjordar
och jagades ivrigt av indianerna, men nu
äro de på väg att dö ut, i synnerhet som
de ej trivas i de särskilda
skyddsområdena, vilka troligen synas dem för små.
Gaffelapa. Gaffelsegel på stormastens
baksida. Jfr Gaffel!
Gaffelben. De bägge i nedre ändan
hopvuxna nyckelbenen hos fåglarna.
Gaffelsvansar (Ceru’ra). Spinnarfjärilar
(fam. Notodo’ntidce) med tjock, hårig kropp
och kammade antenner. Larverna äro
gröna med en stor mörkare fläck och ett
antal knölar på ryggen. I bakändan ha de
två utskott. Pupporna övervintra. Fyra
svenska arter finnas, av vilka den
vanligaste är Stora gaffelsvansen (C.
vi/nula) med en vingbredd av omkr. 60
mm. Vingarna äro grå, framvingarna ha
hos hanen otydliga teckningar, hos honan
mörka vinkellinjer. Larven lever på asp
eller pil.
Gaga’t el. jet. Bet. för en svart, matt
brunkolsform, som användes till
prydnadsföremål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
