Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom ett fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ännu mera skulle framträda på hans tavla.
Verkligen ganska mycket mera. Malajen syntes åter, nu
sprang han längs banken uppför floden. Hans steg voro
mera sviktande och icke så snabba som förut. Han
hotade någon framför sig med den fula dolk, som han bar.
Bailey märkte, att klingan var dunkel — den lyste ej som
stål brukar göra.
Därefter kom den högresta, vackra mannen och
svängde en båtshake, och efter honom följde tre andra män i
matroskläder, som sprungo otympligt med åror i
händerna. Mannen med den gråa hatten och röda bältet var icke
med dem. Efter en stund visade sig åter de tre männen
med bössan, fortfarande inne i säden, men icke nära
flodstranden. De döko upp på gångstigen och skyndade efter
de andra. Den motsatta stranden var åter lämnad enslig
och övergiven.
Sjukrummet vanhedrades genom ytterligare svordomar.
»Jag ville giva mitt liv för att få se slutet på detta»,
sade Bailey. Otydliga rop hördes uppåt floden. En gång
tycktes de närma sig, men de narrade honom. Bailey
satt och brummade. Han brummade fortfarande då hans
öga uppfångade något svart och runt bland vågorna.
»Hallå!» ropade han. Han såg närmare efter, och
varseblev två svarta föremål, som upprörde vattnet omkring
en aln framför det första.
Han var fortfarande tveksam, då den lilla hopen av
förföljare åter kom i sikte och började peka på det flytande
föremålet. De samtalade ivrigt. Därpå siktade mannen
med bössan.
»Han simmar över floden!» sade Bailey.
Malajen såg sig omkring, blev varse bössan och dök
ned. Han kom upp så nära Baileys flodstrand, att en av
pelarna på balkongräcket dolde honom för ett ögonblick.
Då han framträdde, avsköt mannen sin bössa. Malajen
fortsatte rätt fram — Bailey kunde nu se det våta håret
på hans panna och dolken mellan tänderna — och doldes
snart av balkongen.
Detta förekom Bailey som en outhärdlig orätt. Nu var
mannen för alltid förlorad för honom, tänkte han.
Varför kunde den stackars vilden icke ha låtit på lämpligt
sätt fånga sig på andra stranden eller skjutas i vattnet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
