Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harringays frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är alldeles omöjligt att säga, om det, som här
berättas, verkligen har ägt rum. Det vilar helt och
hållet på artisten R. M. Harringays utsago.
Om man följer hans egen framställning av händelsen,
förtäljer berättelsen, att Harringay gick in i sin atelier
en morgon omkring klockan tio för att se, vad han kunde
göra av ett huvud, som han arbetat på föregående dag.
Huvudet i fråga var en italiensk positivspelares och
Harrington tänkte nästan — men var ännu icke fullt ense
med sig själv — att han skulle ge sin tavla namnet »Ivrig
förväntan». Så långt är han säker på sin sak, och
berättelsen bär saningens prägel. Han hade sett mannen
ivrigt vänta på penningar, då han utövat sin konst, och
med den skyndsamhet, som utvisar snillet, hade han tagit
honom med sig hem.
»Fall på knä. Se upp mot denna konsol», sade
Harrington. »Som om ni väntade att få penningar.»
»Grina icke», sade Harringay. »Jag ämnar icke måla av
ert tandkött. Försök att se ut, som om ni vore olycklig.»
Nu efter att ha vilat en natt, visade sig porträttet vara
avgjort otillfredsställande.
»Det är ett gott arbete», sade Harringay. »Detta lilla
stycket av halsen... Men.»
Han gick omkring i sin atelier och betraktade tavlan
än från ett ställe, än från ett annat. Då sade han ett
fult ord. I originalberättelsen är ordet utsatt.
»En målning!, säger han, att han sade. »Just precis
en målning av en positivspelare — blott och bart ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
