Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Æpiornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att svara. Jag avfyrade min revolver mot honom, men
var honom icke tillräckligt nära.
»Jag kan säga er, att jag kände mig som en stackare.
Där stod jag på den svarta otäcka stranden med det
flacka kärret bakom mig och det vida havet, som nu var
ganska kallt efter solnedgången, framför mig och denna
svarta kanot, som oavbrutet drev ut till havs. Jag skall
säga, att jag förbannade Dawsons och Jamrochs och
museer och allt av det slaget, såsom de voro det värda. Jag
ropade på denna neger, tills rösten förvandlades till ett
hest tjut.
»Det var intet annat att göra än att simma efter honom
och pröva lyckan mot hajarna. Därför öppnade jag min
fällkniv och stack den in i munnen, avtog mina kläder
och gav mig i sjön. Så snart jag kom i vattnet,
förlorade jag kanoten ur sikte, men jag styrde kosan åt det håll,
där jag förmodade, att den fanns. Jag hoppades, att
mannen var för sjuk för att kunna styra den, och att den
skulle fortsätta att driva i samma riktning. Plötsligt
syntes den ovan horisonten mot sydväst. Skenet efter
solnedgången var nu förbi, och nattens mörker smög sig
fram. Stjärnorna framträdde i skyn. Jag simmade som en
kämpe, ehuru mina armar och ben värkte.
»Hur det nu var, så hann jag fram till kanoten, medan
stjärnorna lyste som klarast. Då det blev mörkare, såg
jag allehanda slags lysande föremål i vattnet, fosforescens,
förstår ni. Det gjorde mig emellanåt alldeles yr i
huvudet. Jag visste knappast, vad som var stjärnor, och vad
som var fosforsken, eller huruvida jag simmade på
huvudet eller på fötterna. Kanoten var svart som synden,
och de krusade vågorna under fören lyste som flytande eld.
Jag var naturligtvis varsam, då jag skulle stiga upp i den.
Jag var först och främst angelägen att se, vad negern
tog sig för. Han tycktes ligga hopkrupen i fören, och
aktern stod högt ovan vattnet. Kanoten vände sig
långsamt runt, medan den drev framåt, ett slags vals, förstår
ni. Jag tog mig fram till aktern och drog ned den,
väntande att han skulle vakna. Jag började sedan klättra
upp med min kniv i handen och beredd på ett anfall. Men
han rörde sig icke. Så satt jag då i aktern på den lilla
kanoten och drev över det lugna fosforlysande havet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
