Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Æpiornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— idel ben och hals! Jag vill icke gärna säga, huru
länge detta tillstånd varade. Jag skulle hava dödat
honom långt tidigare, om jag vetat på vad sätt. Slutligen
hittade jag ändå på ett sätt att göra av med honom. Det
var ett knep från Syd-Amerika. Jag band ihop alla mina
metrevar med stjälkar av sjögräs och dylikt, och gjorde
ett starkt snöre, kanske tolv alnar långt eller ännu mera,
och jag fästade ett stycke korall i vardera ändan. Det
tog mig rätt lång tid att göra det i ordning, emedan jag
då och då måste gå ut i lagunen eller upp i ett träd, allt
efter som det passade bäst. Jag svängde repet runt och
lät det löpa ut emot honom. Första gången träffade jag
icke, men nästa gång fastnade linan kring hans ben och
snodde sig om dem flera gånger. Han föll omkull. Jag
stod till midjan i vattnet, då jag träffade honom, och då
han föll omkull, steg jag upp ur vattnet och skar av hans
hals med min kniv.
»Till och med nu tänker jag icke gärna därpå. Jag
kände mig som en mördare, medan jag utförde det, ehuru
jag var högeligen vred på honom. Då jag stod över
honom och såg honom ligga blödande på den vita sanden
med sina stora vackra ben och sin hals vridande sig i de
sista dödsryckningarna... Bah!
»I och med denna sorgliga händelse kom
ensamhetskänslan över mig som en förbannelse. Ni kan ej ens
tänka eder, huru jag saknade denna fågel. Jag satt vid hans
lik och sörjde över honom och skälvde, då jag såg mig
omkring på det öde korallrevet. Jag tänkte på, vilken
trevlig liten fågel han hade varit, då han kläcktes fram
och på tusentals lustiga upptåg, som han haft för sig,
innan han blev så förvillad. Jag tänkte, att om jag
endast hade sårat honom, så kunde jag hava vårdat honom
och därigenom fört honom på bättre tankar. Om jag haft
någon möjlighet att gräva i korallklippan, så skulle jag
ha begravt honom. Jag kände det alldeles, som om han
varit en mänsklig varelse. Under sådana förhållanden
kunde jag icke tänka på att äta upp honom, varför jag
förde ned honom i lagunen, där de små fiskarna rensade
bort köttet. Jag sparade icke ens fjädrarna. Så fick en
dag en karl, som kryssade omkring med sin jakt, det
infallet att se efter, om mitt korallrev ännu fanns kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
