Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En insekt — »genus novo»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudet. Han slog efter den med handen, och då han vände
på huvudet, såg han två män, som nalkades honom. Den
ena var läkaren på platsen. Det föll Hapley in, att detta
var god tur. Men sedan kom det för honom med
utomordentlig tydlighet, att ingen i världen utom han själv
skulle kunna se insekten, och att det hövdes honom att
iakttaga tystnad om densamma.
Sent på kvällen, sedan hans brutna ben blivit
förbundet, var han likväl feberaktig och glömde bort sitt
självförbud. Han låg på rygg i sängen, och han började låta
sina ögon irra omkring i rummet för att upptäcka, om
insekten ännu funnes där. Han försökte, att icke tänka på
den, men det var ej lätt. Han fick snart syn på det lilla
djuret, som satt helt nära hans hand vid nattlampan på
den gröna bordduken. Vingarna skälvde. Med en
plötsligt vredeskänsla slog han till den med knytnäven och
sköterskan vaknade upp med ett rop. Han hade icke
träffat den.
»Fjärilen», sade han, och därefter, »det var inbillning.
Ingenting.»
Hela tiden kunde han fullt tydligt se insekten gå längs
kaminkransen eller rusa över rummet, och han märkte
likaledes, att sköterskan intet såg därav, och att hon
betraktade honom förundrad. Han måste hålla sig i styr.
Han visste, att han var en förlorad man, om han icke
höll sig lugn. Men allteftersom natten framskred, fick
febern makt över honom, och själva fruktan för att se
insekten, kom honom att se den.
Omkring klockan fem, just i den grå daggryningen,
försökte han stiga upp ur sängen och fånga den, ehuru
hans förbundna ben värkte. Sköterskan måste kämpa
med honom.
På grund av detta försök, bundo de fast honom vid
sängen. Härigenom blev fjärilen djärvare, och han kände en
gång, att den slog ned i hans hår. Emedan han då
häftigt slog omkring sig med armarna, bundo de även dem.
Då kom fjärilen och kröp över hans ansikte, och Hapley
grät, svor, ropade och bad dem att taga bort den, men
fruktlöst.
Doktorn var ett dumhuvud, halvt kompetent i vanliga
sjukdomar, men alldeles okunnig om själssjukdomar. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
