Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk.
Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i brygghuset.
-Känner du dig bättre nu?
Hon smålog.
-Ja, Lotta, mycket bättre.
Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna olycka.
-Jag har tänkt på en sak, sade Lotta, jag tycker, att du borde fara hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och mer passande än att stanna här i brygghuset.
Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade nej först, men då Lotta började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som om hon skulle anse förslaget värt att tänka på.
Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt och grubblade på något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte störa henne.
När klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på golvet, låg där på knä, med framräckta händer.
-Finns det människor här, så hjälp mig!" ropade hon. Jag är så sjuk. Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.
Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick var hon framme hos kvinnan. Hon Iyfte upp henne, så att hon kom upp på sina ben, lade armen om henne och stödde henne.
-Kom med mig! sade hon med mild röst. Kom för all del med mig fram till lampan, så att jag får se vad som fattas er!
Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte Iyfta fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om inte Sigrun hade hållit henne uppe.
När hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det med händerna.
-Lotta! sade Sigrun med låg, darrande röst. Vad är detta.
Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det var för en sjukdom.
Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan, svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på bädden.
Sedan satt de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades. Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja. Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de satt hand i hand, förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen.
Om en stund drog de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka blev mer stilla, att hon led mindre.
Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.
De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och kröp sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade inför det döda, förfärliga ansiktet.
"Om några dar ska jag se ut på samma sätt, tänkte både Sigrun och Lotta. Jag ska se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska veta, att detta är jag."
-Vem kan hon vara? sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem.
-Hennes kläder var inte precis dåliga, sade hon, men mycket slitna. Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön. Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl Ijusskenet från vår lampa, som ledde hit henne.
Återigen satt de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun.
"Om det vore jag, som låg där!" tänkte hon först. "Varför skulle jag inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?" fortsatte hon att tänka.
Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne.
-Det är ingen, som vet vem hon är, sade Sigrun med en röst, som inte längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en fattig vandrerska utan hus och hem.
Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun inte hade sina tankar åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun fortsatte på samma sätt.
-Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här. Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.
-Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom, sade Lotta ivrigt. Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han kommer att ta sig bättre till vara.
Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.
-Vi ska inte störa henne där inne, sade hon.
-Ni har så många goda år framför er, fortsatte Lotta. Bara ni blir lite äldre, så får ni ro. Och han är ju en så präktig och duglig och framstående man.
Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte låta bli att förvåna sig över henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka hela sin skönhet, och det var inte nog med det. Det låg glans och höghet och makt över henne. Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer än andra människor, att hon måste skyddas och älskas framför alla andra.
-Lotta, sade Sigrun, du förstår väl, att det var för detta, som du blev hitsänd från Stenbroträsk? Det var, för att du skulle komma och hjälpa mig med detta.
Det var att tala ett språk, som Lotta förstod, men hon lät sig inte vinnas så lätt.
-Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min, att jag har kommit hit för att hindra dig, framkastade hon.
Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig på knä framför henne, tog hennes händer och sade med en röst, som var bräddfull av övertygelse:
-Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom döden skulle skilja oss åt. Och det är fördenskull, som jag inte har lämnat honom förut. Och hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö, hellre än att jag skulle behöva svika mitt löfte. Fastän jag är förskrämd för honom och måste gå, så har det ända hållit mig tillbaka. Du förstår, Lotta.
Lotta nickade motvilligt.
-Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner. Han har skickat döden till mig. På detta sätt kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du, Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!
-Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun, sade Lotta och gjorde ett försök att resa sig ur korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka.
-Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta, sade hon. På det här sättet kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han inte kommer att sörja mig ett år eller kanske två, men det blir ingen bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom? Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?
-För honom, sade Lotta, det kan vara, men för dig?
-För mig, sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett återsken från himlen, för mig är allt gott, som är gott för honom.
-Det bästa för honom vore att få behålla dig, sade Lotta envist.
-Det är detta jag inte kan, utropade Sigrun med förtvivlan i rösten. Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att jämt nödgas smyga och Ijuga, fastän man inget annat gör än det, som är riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana mig att gå tillbaka.
-Nej, sade Lotta Hedman, nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du har haft det så svårt! Du har aldrig talat om detta förrän i går och nu. Men finns det ingen annan utväg?
Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:
-Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte tillåta, att jag begagnar mig av den.
Ingen kan beskriva den rentav förkrossande makten av Sigruns skönhet, när hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som hon var väl medveten om och som hon aldrig torde ha utövat så skoningslöst och så segerrikt som denna natt.
-Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta, fortfor Sigrun. Jag vill resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta. Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?
Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra hennes fruktan för honom.
-Men du har ju dina föräldrar, var allt, vad hon kunde hitta på att säga.
-Jag är smittad av koppor! sade Sigrun. Jag kan inte resa hem till föräldrarna.
Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen.
-Lotta, jag är så olycklig, sade hon. Alla mina dagar är mig en plåga. Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?
- Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!
-Sorg, sade Sigrun, sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är det? Vad är det mot att sörja över en levande ? Jag är tvungen att göra det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, när jag först råkade honom? Han var behärskad, Iycklig, ivrig att gå framåt. Han var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu - ser du inte hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli, när han var nog olycklig att råka mig.
-Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så förfärligt.
Sigrun höjde på axlarna.
-Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull. Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min olycka. A, Lotta! När jag inte får dö riktigt! Jag vet, att det vore det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna. Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.
-Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se dig? sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig själv, men hon måste använda alla motskäl, som fanns.
- Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget? sade Sigrun. Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig. Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har gått, skriver jag efter dig.
-Du ska inte försöka att locka mig, sade Lotta. Jag kan inte Ijuga så, som jag skulle bli tvungen att göra.
Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:
-Jag har måst Ijuga var dag, alltsedan jag gifte mig.
Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. "Låt henne få som hon vill!" tänkte hon. På samma gång var hon så utom sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började gråta.
-Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte, sade Sigrun.
-Men, Sigrun, ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av handen, ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du Iyckas, och skam och skada, om du blir upptäckt.
Dessa ord var alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började hota.
-Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos kyrkvärden.
-Det gör du aldrig, sade Lotta.
-Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.
Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.
De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset. Ett par gånger hördes de åter. Så dog de bort.
Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snol#usa natten.
-Det var gårdsdrängen, sade hon.
Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drog sig samman, huvudet höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns tillstädes.
-En sådan där tur har han gått varje natt, sads hon, alltsedan jag flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.
Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.
-Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på mig.
Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i varje fiber av hennes varelse.
"Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta", tänkte Lotta. "Jag tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon går."
Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna, fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.
Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att säga emot.
Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de sjuhundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade hon framför Lotta.
-Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!
Hennes mod och sinnesnärvaro var på sitt sätt beundransvärda. Det fanns varken tvekan eller rädsla hos henne.
När allt var klart, hade hon ändå en svår stund.
-Det är allt så mycket kärt, som jag lämnar efter mig, sade hon. Tårarna kom strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg, som hon nu skulle ta, tycktes stå klar för henne.
-Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsks prästgård, som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.
-Den tycker jag du kan ta i alla fall, sade Lotta. Men du behöver ju inte gå, tillade hon.
-Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge henne lite gott foder, när du kan komma åt!
Hon gick mot dörren.
-Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, sa ska du ställa den på Edvards skrivbord!
Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin väg.
Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, när Lotta Hedman återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg, inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon hörde dem: "En sådan Iycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer till
Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.
"Oj, oj, Lotta!" tänkte hon. "oet börjar redan."
Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå, att det var något slags landstrykare.
-A, kom för all del inte in här! sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. Vi har smittkoppor i gården. Där inne i kammarn ligger en död.
Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i dörren och såg inåt brygghuset.
Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne at sidan, var med ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.
Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i brygghuset och stängde kammardörren.
Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda honom för smitta.
-Det är inte farligt för mig, sade han. Jag är nog redan smittad, om det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för ett par dar sen, och i morse #prang hon ifrån mig i feberyrseln.
Det var tydligt, att han talade sanning och att hela Sigruns plan var förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.
-Men vem är då ni? frågade hon.
-Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården, sade karlen med lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan. Jag undrar just när hon kom hit.
Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon dock ett försök att rädda Sigrun .
-Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne, sade hon, utan min kära matmor.
-Å, sade skärsliparen, är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga och dö här ute i brygghuset?
-Hon ville själv ha det så, sade Lotta Hedman.
-Ja, då får jag be om ursäkt för att jag tr#te mig in, sade karlen. Jag får väl söka efter Rut på annat håll.
Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten, och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende. Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han stilla och ödmjuk.
Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.
-Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor! sade han. Vad vill det här säga?
Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig ingen annan råd än att tala om sanningen.
Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann sig mittpå bron över den lilla älven, när hon hörde Lotta Hedmans röst ropa på henne.
Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att skärsliparen hade lovat att tiga.
Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade lugnt och fridsamt som förut.
-Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle komma i graven under sitt rätta namn, sade han. Men annars står jag för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig opp här i släden, och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta något. Jag ska vara tyst som en mur.
Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet. Den sköt hon nu tillbaka.
-Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände? frågade hon.
Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå åt sidan.
-Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven? sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.
-Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut, sade karlen envist.
-Nej, svarade Sigrun. Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.
Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder. -Dit går jag, sade hon.
Hon stod Iåst och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra, som hon sade.
Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.
-Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt där, sade han. Och mig gör det ju inte så mycket, för hon var inte min hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader. Men jag tycker ändå ...
Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid broräcket och böjde sig för att komma under det.
-Å, för allan del! ropade skärsliparen och sprang ner på bron. Gör er inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.
-Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla! sade Sigrun.
-Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.
-Sigrun är för märkvärdig i natt, tänkte Lotta. Ingen kan motstå henne. Hon gör vad hon vill med oss.
Det tycktes vara sanning. Den lilla misslynta mannen visste inte hur väl han ville henne.
-Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll, sade han.
Jag fick lov att låna en släde i morse för att kunna fara och
söka efter Rut. Men just fördenskull kanske det ginge an, att jag
skjutsade er en bit framåt vägen. Det är inte så lätt att gå ute i
snön för den, som är van att sitta inne i varma rum.
