Några dagar senare, när Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn, och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, var ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.
Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla ombord var i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på sommaren, svor de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs inte.
De kom ut till fiskplatsen, och de fick den väldiga noten utlagd i havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gick förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.
Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet, men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också, när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar och började hala in.
Olaus och Corfitzson stod i vattenporten och halade, de andra skulle ta emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i ansiktena.
-Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt, sade Corfitzson.
-Vill du bara tiga! röt Olaus och svor åt honom. Ska du påminna dem? De passar nog på ändå. Känn på den här!
Han Iyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu såg allihop mittibland den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på däck.
En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:
- Låt vara! Här kommer en till!
Och strax därpå nytt kommando:
-Låt dem vara! Här kommer fler!
I detsamma Iyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två sammanslingrade lik.
Och när notens sista maskor var inbärgade, då låg i skeppsrummet en väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut att ha liv. När liken Iyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de kom igen. Han stampade med foten, men de kom igen. Han måste lämna arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern. Där stod han, ända tills noten var inhalad och motorn sattes i gång för hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt liks ovillig, lika vresig, lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort fiskar och musslor och lösgöra det främmande.
-Allt, som är i noten, ska över bord! befallde Olaus.
När Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra. Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.
Man kom till en av de döda. Sven Elversson Iyfte upp honom, medan de andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. När han var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.
-Allt, som är i noten, ska över bord! sade skepparen och böjde sig fram efter den döde.
Men Sven Elversson höll emot.
-Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus? sade han.
Olaus svarade inte direkt på frågan.
-Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan, sade han.
Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen fast röst:
-Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.
Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord.
Och de andra såg också, att han menade vad han sade och aldrig med livet skulle släppa den döde ifrån sig.
Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej, och då förstod man, att han gav med sig.
Sven Elversson ville Iyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen.
När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att det skulle läggas till det andra. Två karlar bar upp det till Sven Elversson.
-Nu är det en tysk vi kommer med, sade de.
Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.
De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte längre något hat till dessa skaror av döda, som kom och tog ifrån dem deras bärgning.
De var vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig begravning.
Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ kom till en vila, sadan som den inte hade njutit sedan hans olyckas första dag.
Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför att han hade hyst barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit odödliga själars älskade boningar.
-Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig, sade rösterna. På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.
Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: "Om
människor efter detta fördömer mig, betyder det ingenting,
för i mitt inre känner jag, att jag har fullgjort och övervunnit."
