Hvar morgon jag plockar på ängen
De daggstänkta blommorna små,
Men hvilka bland dem äro vackrast
Det kan jag ej riktigt förstå.

Jag tänker dock gifva dem alla
Åt lilla Sofi, som ännu
Är bunden i plågor vid sängen,
Se’n veckor väl sju gånger sju.

Hon legat, jag vet ej hur länge,
Men aldrig hon klagar ändå,
Och aldrig hon ber att få slippa
Hvad Gud henne lägger uppå.

Och får hon ett knippe af blommor
Då ler hon så lycklig och glad,
Och spårar Guds godhet och kärlek
I ringaste blomma ock blad.

O, kunde en dag jag ock blifva
Så tålig, så nöjd som Sofi,
Och kunde mig sjelf jag så glömma.
Hur lycklig jag då skulle bli’!