Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
början af Maj månad. Solen smålog från himlen blå.
Ilagtorncn, violblomman och rosentryn spredo sin vällukt
från de gröna fälten som omgåfvo slottet. Luften var på
ett eget sätt upplifvande, den genomandades af sådana
ljumma, förföriska dofter som berusa hufvud och hjerta.
Det efterlängtade ögonblicket var slutligen inne, porten
öppnades för mig. Jag kände på mig med begge händerna,
jag försökte springa, jag inandades den ljufva luften, sedan
stannade jag, andades, sprang åter, på måfå, utan bestämd
rigtning, blott för att öfvertyga mig om alt det tillstånd
hvari jag befann mig icke var en dröm. Plötsligen mindes
jag Serafine. En ljuf bäfvan genomilade mig vid tanken på
att jag nu skulle få återse henne och ostördt tala med
henne om vår kärlek. När jag anlände lill henne, kastade
vi oss i hvarandras armar, och i denna feberaktiga
omfamning, nu när två så länge försakande hjertan klappade emot
hvarandra, kunde vi icke återhålla våra tårar.
Jag återvände emellertid på bestämd tid till fängelset.
Af min utmärkta punktlighet bevektes Gregorius om någon
tid att låta mig gå litel oftare ut, och sålunda fick jag
tillbringa två nätter hvar vecka i staden. Slutligen gick
fångvaktaren in på att anförtro mig nyckeln till den lilla
hemliga port som var min utgång. Jag iakttog dock del, att
punktligt återvända före solens uppgång. En natt, sedan
jag lyckligen kommit förbi trenne postkarlar, som befunno
sig i min väg, och beredde mig att vandra upp till min cell,
råkade jag gå förbi en dörr, som jag visste öppnades åt
den korridor, hvilken förenar slottet S:t. Angelo med
Vatikanen. Denna dörr var icke slängd; jag stötte sakta på
den, den gaf vika. Nyfikenheten dref mig längre; jag gick
framåt, besluten att öfvertyga mig om, huruvida, som man
påstod, korridoren blott af en lönndörr skiljdes från
påfvens sängkammare. Knappast hade jag gått tjugo steg, då
jag bakom mig hörde elt sakta buller, sedan ett gnisslande
af dörrhakar och riglar. Jag vände mig om och såg elt
ljus nalkas mig. Icke vetande hvad jag skulle tänka oin
denna syn påskyndade jag mina steg der jag gick i mörkret.
Med tillhjelp af en svag stråle af månen, som inträngde
genom någon springa, varsnade jag midt i korridoren en
stor utbyggnad åt den yttre muren. Jag gömde 111ig der.
En minut derpå såg jag passera förbi mig en man som
bar en lykta och efler honom en annan höljd i en vid
mantel. Jag kände igen dem: det var påfven, föregången
af sin förtrogne kammartjenare Gaetano! Min domare,
min förföljare var framför mig och nästan i mitt våld. Jag
måste göra en üfverniensklig ansträngning för alt beherrska
mig; men denna ansträngning och de hefliga känslor som
genomstormade mig medförde snart en smärtsam reaktion.
Jag nedföll afsvimnad, och först när morgonen flägtade sin
friskhet, återfick jag mitt medvetande. Det var hög tid för
mig att hinna min cell; lyckligtvis var dörren till korridoren
stängd endast från min sida, med två riglar, så att jag
lätt kunde öppna den. Giulio var redan orolig öfver mitt
dröjsmål, men väktaren hade icke varseblifvit det. Jag
skakade min väns hand, och han skyndade bort. Orsaken,
hvarföre jag på sådan timma och sådan ort fått skåda den
påfliga suveränen, var processen med abbé’n Dominicus
Abbo, hvilken process bedrefs å slottet S:t Angelo.
Förhöret med den anklagade försiggick om natten, och det
var för att i hemlighet åhöra det, som Gregorius XVI
stundom begaf sig från Vatikanen till slottet genom den korridor
der jag sammanträffade med honom. Förklarad skyldig till
mord, dömdes Dominicus Abbo några dagar derpå att mista
lifvet, och afrättades äfven i sjelfva slottet.
En söndag hade min tant och Serafine kommit till
slottets kapell. Flertalet af slottels tjenstemän och fångar
befunno sig då der. I det ögonblick då, mot slutet af
messan, presten vände sig mot de närvarande för att
välsigna dem, lemnade jag min plats, fattade Serafines hand
och gick alt knäböja med henne framför altaret. Der
utsade jag med hög röst följande ord: „Herr pastor, delta
är min hustru". Serafine sade i sin tur: „Herr pastor,
detta är min man". Jag steg då upp och sade, vänd mol
församlingen: „Mina herrar, våren vittnen till vår lagliga
och offentligen ingångna förening". Mången har väl läst
uti de förlofvade, af Manzoni, om ett likadant försök till
giftermål mellan Renzo och Lucia, men som slog felt till
följe af fruktan för don Abbondio. Man tror kanske alt
detta sätt att förstå det sjunde sakramentet är en
uppfinning af nämnde romanförfattare, och att i verkligheten
detta slags oförberedd sammanvigning ej är tolererad i
Italien. Detta är ett misstag. I Rom isynnerhet, der det
civila kontraktet ej existerar, äro de hemliga giftermålen
ganska vanliga, endast alt makarne blottställa sig för
ex-kommunikationen lalae senlentiae, men deras förening är
icke dess mindre laglig.
En obeskriflig konfusion följde uppå den förvåning
vårt uppförande först förorsakade. En vakt karl skickades
att öfvervaka mig och bemäktiga sig min person.
Uppmanad alt infinna sig hos guvernören, svarade Serafine
modigt och fast på hans hotelser och förebråelser.
Hållningen hos den unga qvinnan, som gaf ett så ädelt
exempel af ståndaktighet och hängifvenhet, gjorde ett fördelaktigt
intryck på några högre embetsmän. Till och med påfven
blef rörd deröfver. Vårt äfventyr i slottet S:t Angelo och
hvad Serafine gjort för min befrielse, begynte att bli bekant
bland allmänheten. Hela staden blef intagen för den unga
hjeltinnan i denna roman, som hade begynt i ett
fängelsekapell och fortsattes i ledamöternas af det heliga kollegiet
palats. Isynnerhet sysselsatte sig den romerska ungdomen
lifligt med denna affär. 1 salongerna talade man blott om
vårt giftermål. Man diktade sonnetter till Serafines ära,
och hvarhelst hon visade sig, emottogs hon med uttryck af
beundran och vördnad. Emellertid blef polisen orolig öfver
allt delta väsen. Man inbillade citadellets guvernör att
studenterna ville befria mig med väpnad hand, hvilket hade
till följd att jag blef strängare bevakad. Vakterna
fördubblades, garnisonen aflöstes af en ny, arresteringar gjordes,
allt medan jag, innesluten i min cell, lefde i fullkomlig
okunnighet om hvad som föregick. Af den stränga
inspärrningen försämrades åter min helsa. Jag begynte att spotta
blod, och efter många böner tilläts det att jag skulle flyttas
till sjukhuset.
Presterskapet och de religiösa ordnarne togo från sin
sida del i saken, men blott ur kyrklig synpunkt.
Åsigterna voro delade; alla öfverensstämde emellertid deruti,
att det var elt nytt fall med egendomliga omständigheter.
Man var för öfrigt ense om äktenskapets giltighet; man
diskuterade blott de förmodliga följderna deraf. En sista
och yttersta ansträngning återstod alt försöka: det var att
vända sig till påfven sjelf och erhålla af honom hvad hans
representanter så envist nekade. Gregorius XVI kände
fullkomligt vår belägenhet. Serafine, som redan före vårt
giftermål erhållit ett formligt afslag, förlorade icke modet:
hon anhöll på nytt 0111 en audiens hos den helige fadren.
Jag säger audiens, ehuru det ordet är oegentligt: påfven
ger aldrig audiens åt fruntimmer; ban endast tillåter, då
ban, hvilket är ytterst sällsynt, samtyckt alt höra derå-;
klagomål, att de nalkas honom under lians promenader i
Vatikanens eller Quirinalens trädgård r. Det är sålunda
mera ett tillfälligt än ett tillkännagifvet emottagande. Man
vände sig till högt uppsatta gynnare för alt om möjligt er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
