Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett väldigt granitblock dolde oss då vi kommo, och
hopkrupna där bakom tittade vi över det på signalljuset.
Det var underligt att se detta enda ljus brinna mitt
på heden, utan att något tecken till liv förspordes i
närheten — en liten rak, gul låga, som sköt upp och
belyste de båda stenväggarna.
— Vad skola vi nu göra? viskade sir Henry.
— Vänta här. Han är nog inte långt ifrån sitt
ljus. Låt oss se, om vi inte kunna upptäcka en skymt
av honom.
Knappt hade jag uttalat orden, förrän vi båda två
fingo se honom. Över den tudelade sten, i vars remna
ljuset brann, sköt ett ondskefullt, fult ansikte fram, ett
avskyvärt, djuriskt ansikte, fårat och ristat av dåliga
lidelser. Vanställt av smuts, försett med borstlikt skägg
och tovigt, nedhängande hår, kunde det gärna ha
tillhört en av dessa gamla vildar, som fordom bebott
jordkulorna på bergsluttningarna. Ljuset under honom
återglänste i hans små illpariga ögon, vilka lömskt
plirade åt höger och vänster i mörkret, som om han
varit ett listigt vilddjur, lyssnande efter jägarens steg.
Det var tydligt, att något väckte hans misstankar.
Kanhända plägade Barrymore begagna sig av någon
liten signal, som vi uraktlåtit att giva, eller också hade
karlen någon annan anledning att tro, att icke allt stod
rätt till, ty jag kunde läsa hans farhågor i hans elaka
ansikte. När som hälst kunde han släcka ljuset och
försvinna i mörkret. Jag sprang därför fram och så
gjorde även sir Henry. I samma ögonblick utstötte
fången en förbannelse och kastade en stor sten med
sådan kraft, att den splittrades mot blocket, bakom
vilket vi gömt oss. Jag uppfångade en skymt av hans
korta, fyrkantiga, starkt byggda gestalt, då han reste
sig och vände oss ryggen för att springa sin väg. Av
en lycklig tillfällighet bröt just då månen fram mellan
molnen. Vi rusade upp till kullens krön, och där sågo
vi vår man springande utför dess motsatta sluttning,
hoppande över stenarna, som lågo i vägen för honom,
vig och rörlig som en stenget. Ett lyckligt skott från
min revolver kunde ha lemlästat honom, men jag hade
tagit vapnet med mig till självförsvar om jag blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
