Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullständigare än Kant ha sökt genomföra denna princip till hela
den gifna verklighetens förklaring. Äfven den boströmska filosofien
är en subjektets eller personlighetens idealism och är derför en
utveckling af den kantiska filosofiens princip. Äfven Boström förklarar
hela den gifna verkligheten ur subjektet eller personen, utan tillsats
af någon annan och motsatt princip.
Fichte hade gått utöfver Kant dels i det afseendet, att han ur
subjektet eller jaget förklarade kunskapens både form och innehåll,
både det allmänna och det enskilda, och dels i det afseendet,
att han, genom upphäfvande af de utom subjektet fallande tingen
1 sig, befriade detta från den passivitet, som icke stod tillsammans
med dess begrepp, som är medvetande och frihet, d. ä. aktivitet.
Men Fichte råkade härvid att falla i den subjektiva idealismens
förvillelser, enligt hvilken det icke finnes någon objektiv verld, inga
verkliga väsenden utan endast subjektiva och växlande
förnimmelser, fantasmagorier, som äro blottade på all verklig och positiv
väsenhet och realitet, så att några andra jag icke finnas utan endast det
filosoferande subjektet i dess godtyckliga och väsenlösa bilder.
Schelling och Hegel ha gått utöfver Fichte i det afseendet, att de
ha sökt vindicera en objektiv idealism. Det andliga finnes äfven
hos objektema, hos det varande, hos naturen och tingen och icke
endast hos subjektet eller den förnimmande. Naturen och tingen
och alla ändliga varelser ha sina väsenden i det absoluta subjektet
eller Gud och de måste negeras i sin motsats och upptagas
bevarade till sitt väsentliga innehåll i Gud eller det guddomliga
förnuftet. Men Schelling och Hegel föllo i en annan förvillelse, den
empiriskt panteistiska idealismens. De ändliga väsendena och
således äfven menniskan och samhällen, ty samhällen äro enligt
Schelling och Hegel högre organismer än individerna, förlorade härmed
all sjelfständighet. De blefvo endast växlande accidentier hos en
verldssubstans. Individer och samhällen förhålla sig nu till verlds»
substansen såsom böljorna till verldshafvet. De äro endast
osjelf-ständiga modifikationer, som gå från intet till något och så åter till
intet. Eller de ändliga väsendena förhålla sig till verldsssubstansen
såsom barndomen, ungdomen, mandomen och ålderdomen förhålla
sig till menniskoanden. Barndomen, ungdomen o. s. v. äro i och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
