Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken är endast formalgrund eller evidensgrund för det varande
eller existensen, men den är icke dess realgrund, så att existensen
eller individualiteten vore gifven i och genom tanken. Hegel har
gjort fåfänga försök att häfva dualismen mellan dessa båda,
dualismen mellan tänka och vara, mellan tanken och existensen. Han
har försökt att förklara sjelfva existensen ur tanken, men detta har
icke lyckats för Hegel. Hegel förestälde sig, att, dermed att
tanken tänker sin motsats, individualiteten, den upptager denna, renad
från sin motsats, inom sig och blir dermed det reela hela. Men
individualiteten uppträder dock alltjemfr såsom en motsats mot tanken. Hegel
har insett, att det är en fordran, som är oskiljaktig från sjelfva
förståndets natur, att tanken skall vara det hela, vara väsen, så att sjelfva
individualiteten är gifven i och genom sjelfva tanken. Men Hegel
har icke kunnat visa, huru denna forståndsfordran skall vinna sin
uppfyllelse och han har icke heller kunnat förklara möjligheten af
en sådan fordran hos förståndet. Äfven om Hegel yrkar, att
tanken är allt och att individualiteten är ett icke-vara, så finnes det dock
någonting mer än allt, individualiteten, som icke kan försvinna endast
genom ett magtspråk af förnuftet. Derför drifves Hegels åsigt
följdriktigt öfver till sensualism och ateism. Den sinliga
individualiteten blir det varande eller det verkliga, och hos denna blir tanken
ett accidens. Förståndsempirism och sensualism, panteism och ateism
drifvas öfver i hvarandra.
Boström har visat, att tänka och vara, som äro motsatta för
ett ändligt förnuftigt väsen, sammanfalla hos förnuftet såsom sådant,
hos det absoluta fönuftet eller Gud. Guds tänkande är oändligt och
intuitivt, så att det hela, allt, som ursprungligen är, förnimmes i och
med Guds tankar, hvilka följaktligen ha individualitet och sålunda
äro verkliga eller väsenden. Individualiteten är här gifven i och
med sjelfva tanken och träder icke upp såsom en motsats mot
tanken. En sådan motsats beror på förnimmandets ofullkomlighet.
Den sinliga menniskan förnimmer de enklare momentema af sitt
innehåll under klar form genom förståndet, under det att det
indi-viduela fattas dunkelt genom varseblifning och sinnen. Men Gud
är en oändlig ande, som icke förnimmer genom kroppsliga organer
och sinnen, och derför finnes icke för honom den m°tsats mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
