Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gensen, enligt hvilken dessa båda äro tvenne särskilda potenser af
sjelfposition. Leibniz närmade sig denna åsigt i det afseendet, att
han tänkte sig grunden for naturens qväliteter vara densamma,
som var grunden för intelligensens phaenomener, nemligen en absolut
inre verksamhet. Denna verksamhet utgör både naturen och
intelligensen. Hade blott Leibniz t/dligen för sig utvecklat, hvad som
ligger i begreppet om en absolut kraft, en absolut sjelfposition, så
skulle han lätt hafva kunnat construera naturen i allmänhet såsom
utvecklingen deraf i dess lägsta potens, och intelligensen såsom
samma verksamhet höjd till en högre potens, eller till åskådning
af sig sjelf. Dermed hade han bestämdt kommit till en dynamisk
åsigt af naturen och en transcendentel åsigt af intelligensen, och
det hade lyckats honom att framställa en vetenskaplig idealism.
Men detta kunde ej Leibniz tydligt fatta, och det kunde ej eller
tydligt utvecklas förr, än en transcendentel reflexion föregått,
hvilket skedde genom Kant. Begreppet om potentierande af den
absoluta kraften, såsom i sitt väsen varande en subject-objectivitet,
blef derföre för honom främmande, och de olika graderna i
per-ceptionernes klarhet, d. ä. fullkomlighet, kunde af honom ej fattas
annorlunda än såsom yttringar af perceptionskraftens större eller
mindre intensitet. Leibniz kom derföre ej till fullkomlig idealism,
ehuru hans lära visar sig såsom product af den största genialitet,
hvaraf följden blef, att han stundom var inconseqvent, och att hans
lära, som ej kunde fattas af tidehvarfvet, endast gaf anledning till
en ny dogmatism.
Hvad han nemligen minst förmådde göra för sig tydligt, var
begreppet om dunkla perceptioner, ur hvilket begrepp han ej
förmådde utveckla den dynamiska åsigt af naturen, som deri ligger.
Han slöt nemligen till detta begrepp blott deraf, att monadernas
qva-liteter måste härleda sig från något absolut inre, och det gifves intet
absolut inre utom perception. Detta begrepp ansågs af alla
Leibniz’s anhängare såsom nästan meningslöst. De ansågo perceptionen
nödvändigt förbunden med medvetande; hvarföre i deras tanke
perception utan medvetande var otänkbar. Derföre blef ock detta
begrepp tidigt förkastadt af Wolfianema, såsom ett blott alster af
denne store mans phantasi. Då Wolf förkastade detta begrepp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
