Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjerde Kapitlet.
Otn menniskans förnuft och religion.
Menniskan såsom aktuel är antingen blott sinlig eller ock tillika
förnuftig, det förra, så vida hon endast förnimmer den relativa
verkligheten eller fenömenerna, det’ senare, om hon äfven fattar
tingens sanna grund eller väsende. Öfver hufvud röjer det någon
grad af förnuftets aktualitet hos menniskan, om hon icke uteslutande
är fästad vid de för sinnena gifna tingen, utan är medveten om ett
högre väsende och en högre verklighet samt efter detta medvetande
ordnar sitt lifs förhållanden.
Under båda formerna kan menniskan emellertid aktuelt uppnå
en lägre eller högre grad af sanning och fullkomlighet eller
sjelf-medvetande och sjelfverksamhet, i hvilket afseende vi särskilja trenne
hufvudstadier. Ty antingen är hon mera aktuel för andra än för
sig sjelf; eller är hon äfven aktuel för sig sjelf, ehuru mer såsom
kroppslig, än såsom andlig; eller är hon slutligen äfven aktuel för
sig sjelf såsom ett okroppsligt och andligt förnimmande väsende,
hvilket är hennes högsta fullkomlighet. Om ménniskoanden i dessa
grader betraktas såsom teoretisk förmåga, så kallas han i den första
Sinne, i den andra Föreställningsförmåga och i den tredje Förstånd.
Betraktas han åter i samma grader såsom praktisk förmåga, så
namnes han i samma ordning Instinkt, Begärförmåga och Vilja. Dessa
namn beteckna således lika många teoretiska och praktiska
grund-förmögenheter hos menniskoanden, af hvilka hvar och en åter i sin
ordning såsom genus har flera närmare bestämda underarter.
Hela detta ämne vidröra vi här blott i förbigående och lemna
dess närmare utförande å sido, då det redan är tillräckligt bekant
genom de psykologiska läroböckerna. Vi anmärka endast, att då
menniskan städse utvecklar sig från natur till ande och förnuft1),
blifver hos henne ingen högre form aktuel, såvida ej den (närmast)
lägre förut kommit till aktualitet och tillika qvarstår såsom sådan,
om ock i någon mon utvecklad och modifierad. Ty menniskoanden
eger ett visst mått af lif och sjelfmedvetande, utöfver hvilket han
icke i någon sin lifsform förmår utveckla sig; och han må ha
aktuelt kommit till så hög grad af fullkomlighet som helst, alltid
qvarstår dock någonting ofullkomligare förnummet, som antingen ter sig
för honom såsom ett helt och hållet dunkelt och potentielt, eller
O S. 321.
Boströms skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
