Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 139 —
stubbåkern. Den uttryckliga tillåtelse, som den nye
trädgårdsgossen fått, att under lilla frökens fri-
stunder leka med henne i park och äng, var därför
i och för sig något, som gaf denne en undantags-
ställning i huset, äfven om hans väsen i öfrigt ej
starkt bidragit härtill.
Så väl jag nu erinrade mig honom, där jag
satt i soffan och vände hans visitkort mellan mina
tingrar; jag tyckte mig se honom, sådan han då
var, lång och smärt, femtonårig och med ett visst
grubblande uttryck i det sällsynt vackra ansiktet,
livars drag på en gång voro veka och dock ener-
giska.
Han såg ut som en zigenarpojke, och afund-
samma medtjänare slungade också någongång ordet
»tattarpojke» efter honom, hvilket väl jagade en
häftig rodnad öfver den bruna hyn, men för öfrigt
möttes med tystnad och bars med likgiltighet.
Endast då ett glåpord äfven kallat hans mor,
som bodde i byn och ägde samma mörka drag,
fast i hvassare form, »svart tattarkäring», hade han
brusat upp, med af förbittring glänsande ögon gif-
vit den talande ett slag i ansiktet och sprungit ned
i parken, där han gråtande kastat sig framstupa i
gräset.
Men från den stunden trifdes han ej mer i
drängstugan, livilken aldrig varit i hans smak.
Hans hår var nästan biåsvart och krusade sig
kring den vackra nacken i täta lockar, så regel-
bundna, att pigkammarskvallret påstod, att de voro
»brända»; skrattande, så att de jämna hvita tän-
derna lyste, hade han den gången vikit undan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
