Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 175
ket okloka och ofta äfvcn omänskliga föreskrifter;
men kungens största sträfvau gick ut på, att brotts-
lingen ej endast skulle straffas, kan skulle äfYcn
förbättras. Kungen var ej endast rättvis, han var
god, lian trodde på det godas makt, och fängelser-
nas fasansfulla hålor fingo i dubbel mening mera
ljus; större hopp väcktes i de inspärrades sinnen.
Bn ringa början var det, som gjordes — men
doek en början.
Och fängelseprästen, som så ung och stark
trädt ut i lifvet, greps af denna kungatanke. Han
liängaf sig åt sitt kall med hela sin lifiiga andes
värme. Många timmar om dagen tillbragte han
hos de från världen afskilda brottslingarna, han
vann deras förtroende, han väckte deras slumrande
samveten, han intalade hopp i deras ångrande sin-
nen och kom dem att känna en brinnande önskan
efter frihet, ej för dennas egen skull, men för att
kunna godtgöra — med andra ord för att ej lämna
världen, förrän de med en insats af godt utplånat
det onda de gjort. De älskade honom, dessa olyck-
liga, till livilkas öron aldrig trängde någon annan
vänlig deltagandets röst än hans, och som aldrig i
hans blickar läste köld eller förakt. Och när de i
sina grå fångkläder utfördes på fästningens vallar,
gladdes de ej blott af solskenet och den friska luf-
ten, men än mer af att där ute möta andra vänliga
blickar, som liknade hans — blickarna från hans
små gossar, hvilka lekte på vallen, sträckte sina späda
händer emot dem och ej drogo sig undan, då grofva,
a,f bojor tyngda, af blod och brott sölade näfvar
smekande ströko öfver deras hufvuden. De älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
