Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 —
i hand i det sista ögonblicket, ty de önskade känna,
att han var dem nära . . . Allt var redo. Han hörde
hugget, han kände ryckningar i den skrumpna kvin-
nohanden, då alla kroppens muskler sammandrogo
sig. — Så kom turen till den unge; han förnam
dennes sista tacksamma handtryckning. Hugget
hven; den starka unga handen skälfde till–––––-
Prästen hade under hela tiden hållit hatten för
ansiktet, men tvärs genom sina slutna ögonlock,
genom hattens felbkulle, tyckte han sig se allt,
se blodet spruta fram, alnslångt ut öfver det gröna
gräset ––––– -
När han bom hem, var han sjuk. Han låg till
sängs länge, och när han åter kom upp, var hans
mörka hår silfvergrått. Läkarne förklarade, att hans
hälsa helt skulle bli bruten, om han längre fortfore
att inandas cellernas osunda, stinkande luft. En
oro hade dessutom bemäktigat sig honom — han
kände, att han måste bort. Så blef pastoratet på
slätten ledigt; det var kungen, som skulle »gifva
bort det». Han var för ung att få det, men de rika
bönderna, som gärna ville erhålla en ung präst,
gingo till kungs, och kungen, som ihågkom honom
och hans nit för de fångna, gaf honom kallet.
Så kom han dit. Men minnet, han velat undfly,
följde honom; platsen, han velat undkomma, följde
honom äfven : ty här, just här låg kullen, där de
två mist lifvet. Han behöfde endast gå utom sin
trädgård, så såg han dess mörka, tvära rundning
emot horisonten.
Han vann ej den sinnets jämnvikt, på livilken
han hoppats, och sina stackars fångar saknade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
