Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norr om Limfjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 196 —
gifvit mer äu en verklighetsdikt från denna dystra
värld, som förefaller oss främmande och likväl lig-
ger oss så nära. —
Dock, dessa tider äro nu förbi; af den forna
vildheten återstår, som, sagdt ett tungsint allvar,
fasta, härdade karaktärer.
Men där borta glänser Västerhafvet — det vida
oändliga hafvet, utan hvilopunkt för blicken och
långt borta i töcknigt fjärran sammansmältande med
himlen.
»Den som har mycket att säga, då han första
gången ser Västerhafvet, borde aldrig göra sig be-
svär att fara dit», utbrister Blicher, då hans öga
hänryckt första gången skådar ut öfver denna me-
tallgröna yta.
Han har rätt. Man förstummas nästan ovill-
korligt och känner längtan efter att vara ensam
med de känslor och intryck, man erfar; allt samtal
verkar rent af pinsamt störande.
Tysta och i en lång rad vandrade vi dit bort,
emellan och öfver höga klittkullar. Somlimi af
oss, de främsta i raden, försvunno långa stunder
för att åter dyka fram högt uppe på en sandtopp,
där de togo sig ut som silhuetter emot aftonhimlen,
eller ock såg man dem nere i någon djup dalgång
af hvit lös sand såsom små kraflande kryp.
Att vada på detta sätt i en tryckande som-
marhetta var ansträngande nog, och det var nä-
stan en lisa att emellanåt gå i den höga ljungen
och gråriset, som fläckvis växer nära hafvet.
Alldeles utmattade nådde vi slutligen den yt-
tersta höga klittvallen och kastade oss ned i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
