- Project Runeberg -  Bärgsmanslif i början af 1800-talet. Anteckningar från Nora ock Lindes bärgslager /
34

(1891) [MARC] Author: Erik Bore
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brännvinsbränningen - Jakten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därom, att från de mäst olika delar af vårt land alla
uppgifter från denna tid enstämmigt intyga, att superiet nådde en
förfärande höjd, ock fattigdom följde naturligtvis i spåren. Vi
hafva i denna sak liksom annars endast återgifvit de gamles
berättelser.

Jakten.



I forna tiders jaktlif spelade vargen en mycket viktig
roll. Nu kan man svårligen inse, huru sådant var möjligt; men
den som tager kännedom om förflutna dagar, sådana de skildras
i de gamles berättelser ock sägner, vet också, att vargen är
ett djur hvars bekämpande utgör ett viktigt kapitel i vår
odlings historia.

Bland skickliga ock erfarna vargskyttar må först nämnas
Erland Larsson i Bärgsmanshyttan. Dennes jaktmetod var att
»ludra» vargarna. Han höll gamla hästar, som han efter behof
sköt ned. Den döda hästkroppen (»ludret») förde han därefter
till en lämplig plats, där han själf fullkomligt dold för vargarna
kunde ligga på lur. Vargarna plägade infinna sig om kvällarna;
jägaren passade då på att skjuta. För den skull var det
nödvändigt att för sådan jakt på förhand utvälja månljusa ock
klara kvällar, då djuren tydligt kunde urskiljas.

Äfven räfvar gjorde besök på platsen. Dessa blefvo
emellertid snart varse, att fara här alltid hotade. De späjade
sedan på afstånd, då Erland Larsson gick till sitt »luderställe»;
ock så länge ingen vände åter därifrån, vågade aldrig någon
räf smyga sig fram till den döda hästen.

Vår jägare fann emellertid snart nog en utväg. Hvarje
gång han gick till jaktplatsen, tog han nämligen en af sina
söner på ryggen. Denne fick sedan vända tillbaka hem igän,
ty först sedan räfvarna kunnat förvissa sig om, att en person
återvänt, vågade de sig fram. På detta sätt blef vår man i
stånd att skjuta en myckenhet såväl vargar som räfvar.

Ifriga räf- ock vargskyttar voro äfven Karl Andersson i
i Öskeviks Backagård samt Erik Eriksson i Häjbacken.

*     *
*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:38:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bebargsman/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free