Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI 125
12-3
O, rädda mig . . . Säg, ’vad som bör göras ... tillkalla
läkaren ... Jag skall ta in, vad man vill... Jag
vill icke ... jag vill icke ...
Han grät. Stora tårar strömmade ur hans ögon
ned över de avtärda kinderna, och det ryckte i hans
mungipor, som på ett litet barn.
Hans händer, som åter sjönko ned, började röra
sig, långsamt och regelbundet, som för att plocka
något på täcket. Hans hustru, som också brast i
gråt, stammade: — Nej, det är ingenting. Det är en
kris, i morgon är du bättre. Den där åkturen
tröttade ut dig.
Forestiers flämtningar blevo hastigare än en
hunds, som just sprungit, följde så tätt på varandra,
att man icke kunde räkna dem, och voro så svaga,
att man knappast märkte dem. Han upprepade
alltjämt: — Jag vill icke dö! ... O, min Gud... min
Gud. .. min Gud... Hur skall det gå med mig?
Jag kommer inte att se någonting längre ...
ingenting längre .. . aldrig. O, min Gud!
Han såg framför sig något, som var osynligt för
de andra, något ohyggligt, som återspeglade sig i de
stirrande ögonen. Helt plötsligt skakade han i hela
kroppen av en häftig rysning, och han stammade:
— Kyrkogården ... jag .. . min Gud . ..
Därefter talade han icke mer, utan låg orörlig,
blek och flämtande.
Tiden gick. Klockan slog tolv i ett närbeläget
kloster. Duroy lämnade rummet för att gå och äta
litet. Han kom tillbaka en timme senare. Fru
Forestier vägrade att förtära något. Den sjuke hade
inte rört sig. Hans nlagra fingrar plockade på
lakanet, som om han försökt draga upp det över
ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
