Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II.
| POESIENS ARTER | [1] |
| 1) Tragedi. |
| (Kap. VI—XXII.) |
Tragedien är en mimetisk framställning utaf en
handling af allvarsamt (i motsats mot komiedien)
och fullständigt (till ett helt afslutadt) (τελείας)
innehåll och ett bestämdt omfång; på ett förädladt
(ἡδυσμένῳ λόγῳ: ett poetiskt, ett «genom rytm,
harmoni och sång förljufvadt») språk, som likväl är
omvexlande allt efter de olika beståndsdelarnes
(dialogens och korsångernas) fordringar (χωρὶς ἑκάστου
τῶν εἰδῶν ἐν τοῖς μορίοις), utförd genom
handlande personer och ej genom en blott berättelse
(såsom epos); slutligen genom medlidande och
fruktan (δἰ ἐλέου και φόβον) åstadkommande
en rening af detta slags affekter [2].
[1] Af dessa arter är det endast tragedien och epos som Aristoteles
egnat en utförligare behandling. Lyriken (dithyramben, nomerna, hånqvädet)
nämner han endast i förbigående, på sätt som vi ofvan visat, och komedien
vidrör han ej heller mera, än hvad i det föregående innehålles. Detta, i
sammanhang med andra omständigheter, synes gifva stöd åt den meningen
att den Aristoteliska poetiken endast är ett fragment af ett större arbete.
Knebel anser den utgöra första boken af ett verk, som, enligt någras
uppgift, skulle hafva bestått af två eller tre. Denna åsigt omfattar äfven Edv.
Müller. Anmärkas bor likväl att den yngste och kanske grundligaste
bearbetaren af Aristoteliska skrifterna, Biese, icke ingår på denna mening,
utan anser poetiken, i det skick vi ega den, utgöra ett fullständigt helt
för sig.
[2] Det är bekant hvad ofog den konstnärliga ytligheten under vissa
poesiens tidehvarf bedrifvit med denna Aristoteliska definition, och huru
äfven af konstens grundligare kännare Aristoteles stundom fått uppbära
skulden till all falsk uppfattning af den tragiska konstens väsende. Man är nu
mera på goda grunder temligen ense om, att nämnda förhållande hvilar på
ett missförstånd först och främst af berörda definition och i sammanhang
dermed af Aristoteles’ åsigt af konsten i allmänhet. «Tragedien», heter det,
«åstadkommer (περαίνουσα) genom fruktan och medlidande en rening
(κάθαρσις) af detta slags affekter» (τῶν τοιούτων πάθηματων). D. ä.
affekten upphöjes genom konsten till sitt eget reningsmedel. Detta måste
betyda detsamma, som att affekten visserligen qvarstår, men icke i sin
ursprungliga, naturliga gestalt, utan förädlad till högre och allmännare
giltighet. Fruktan är enligt Aristoteles’ egen definition (Rhet. II. 5 och 8,
Probl. XVII. 9) en olust eller sinnesförvirring, som uppkommer genom
föreställningen om en annalkande olycka; medlidande åter en olust, som
uppkommer när en olycka verkligen inträffat, såvida den nemligen drabbat en
person, som ej förtjenat den, och när man äfven kan vänta att sjelf träffas
deraf. Men huru skola dessa affekter kunna, ifrån att vara förknippade med
olust, öfvergå till känslor af lust (ἡδονή), hvilket dock enligt Aristoteles’
egna ord (Poet. XIII) måste inträffa genom den tragiska föreställningen?
Derigenom att de afklädas sin speciella natur och ikläda sig en allmän;
derigenom att de ej mera gälla individen, menniskan, utan genus,
menniskoslägtet, och dess förhållande till högre makter. Den tragiska fruktan
består i den allmänna känslan af att äfven vara underkastad sådana
lidanden, som kunnat träffa de mäktigaste och till utseendet
lyckligaste; hvarigenom i denna fruktan ingår det idéella momentet af
vördnad, helig bäfvan för den allsvåldiga rättvisan, gudsfruktan i allmännaste
betydelse; medlidandet åter i tragisk mening ligger i det allmänna
vemodet öfver den menniskoslägtets ställning till de eviga makterna, hvarigenom
all jordisk storhet visar sig vara förgänglig och all mensklig höghet och
ädelhet lida af en ensidighet, som vållar dess undergång, emedan idéen ej
kan existera utan att inträda i ändlighetens motsatser [Biese, Philos. d. Arist. II. 700.]. Sådana äro de
nämnda affekterna sedan de genomgått den tragiska reningsprocessen, och
den känsla af lust, som säges åtfölja dem, torde väl vara densamma, som
är oskiljaktig från allt medvetande om högre förhållanden än de hvardagliga
och rent timliga, äfven om dessa för individen medföra skyldigheten af
resignation under oemotståndliga makters jernhårda vilja. Men om denna
obestämda känsla af det blott menskligas vanmakt vaknar till fullt
medvetande af den egentliga beskaffenheten af nämnda högre, tvingande
nödvändighet; om det visar sig att denna sistnämnda ej är något annat än den
allmänna förnuftigheten, hvaraf menniskan sjelf såsom förnuftigt väsende har
sin del, och att denna genom individers undergång öppnar vägen för sin
egen fortlefvande verksamhet, — så blifver den tragiska lusten till sitt
väsende fullt förklarlig.
Detta slags rening (κάθαρσις) af affekter och passioner är ej en
tragediens uteslutande tillhörighet, utan tillkommer alla slag af konst, ehuru
visserligen icke såsom konstens direkta ändamål. Goethe, i sin Nachlese
zu Aristoteles’ Poetik, har nekat denna konstens egenskap, och temligen
godtyckligt öfversatt det Aristoteliska κάθαρσις med: die aussöhnende
Abrundung, welche eigentlich von allem Drama, ja sogar von allen poetischen
Werken gefordert wird. In der Tragoedie geschieht sie durch eine Art
Menschenopfer o. s. v., likasom han, efter Herder, tillämpar κάθαρσις samt
fruktan och medlidande icke på åskådarne utan på de handlande personerne
sjelfve [Goethes Werke XXXIII. sid. 13. Cottasche Ausg. 1840.]. Att denna uppfattning är oriktig, torde vara klart af det
föregående. Hvad åter κάθαρσις såsom resultat af all konstnärlig verksamhet
angår, så får den store författarens förnekande deraf, i motsats mot
Aristoteles’ och hela antikens åsigt, ej tagas strängare än nödigt är. Såsom
konstens ändamål förnekas all etisk inflytelse med rätta: konsten är sjelf sitt
ändamål. Att deremot konsten, såsom rent förnuftig verksamhet, äfven
måste vara af sedlig inflytelse, är obestridligt, ehuru det härflyter ur dess
natur såsom något blott sekundärt. Goethe medgifver ock att «solche
Erweckungen» (såsom pietet och pligt), ehuru «nur zufällig», föranledas af konsten;
äfvensom att «konsterna kunna verka en mildring af råa seder, hvilken dock
snart urartar till veklighet», hvarvid förf. ej tager i betraktande 1:o) att en
slik mildring af råa seder nogsamt bevisar tillvaron af en etisk inflytelse,
2:o) att det nämnda urartandet, om det kan skrifvas på konstens räkning,
står i sammanhang med konstens eget urartande. Jfr Müller II, 54—72;
378 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0409.html
