- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
48

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En grobian

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skall — respekt till sägandes — bli lögn, så vida
ovett biter på henne. Låt mig bara få fast i henne,
och jag skall säga henne sanningen så, som hennes
allra små sötaste nerver aldrig hört den förr.
Nervös? En tös på sjutton år. Fy f-n!»

Han gick bort och spottade i spottlådan.

»Men Hampus, jag riktigt blygs över dig,» —
Det var då sant, för resten, men han hade hört det
så många gånger, när det icke hade varit menat
efter bokstaven.

»Ja, man kan bli galen för mindre,» fortfor
han; »där är den ena med sina nerver, och där
är den andra med sina, och alla sätta de sig att
tjuta en öronen fulla. Det kallas att vrida världen
rätt igen. Jag skulle vilja vrida dem rätt, och
det så att de inte glömde det.»

»Vad den här flickan beträffar, ville hon just
taga lektioner av dig, och du med din utmärkta
undervisningsmetod...»

»Lektioner?» utropade Hampus och for upp
som om han trampat i ett ormbo.

»Ja, i svenska,» kom det mycket lugnt.

»Nej, det tror jag vi akta oss för! Hon kan
ryka och dra så långt vägen...»

Lektorn tvärstannade. Från dörren till det
inre rummet kom en nedböjd gestalt, snyftande och
med näsduken för ansiktet. Lektorn häpnade och
blev tyst som en råtta. Gestalten stod och stödde
sig mot dörren; fin och bräcklig och vacker som
äkta porslin.

»Lektorn har så rätt i det lektorn sagt — jag
känner det så tydligt. — Å-å-å-h! — Jag tycker
själv det är så förfärligt att jag skall vara en så
onyttig varelse... Jag ville så gärna arbeta, men
jag vet inte vart jag skall vända mig. — Jag ville
så gärna göra någon nytta i världen — å-å-å-h —
när jag talar med pappa och mamma om det, säga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free