Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
»Sven, jag följer med länsman. Till byn.
Da skall säga det till Frida och —
Nej till Ingrid ska du ingenting säga. Du
ska inte säga henne någonting, förstår du? Det
är onödigt, nu.»
Sven stod i ställning och stirrade dumt. Han
förstod ingenting; men ban kände, att en stor
förskräckelse gick omkring och sökte rof, kände
det i ryggen. Och han gjorde upp för sig själf,
att den som först talade, skulle hårdast drabbas
af olycka. Därför teg ban. Men Ragnar, som
icke fann skäl för så djupsinniga funderingar,
ryckte sin pappa i rockärmen.
»Pappa du, hva ska du göra i byn? Kanske
du ska köpa skor åt mig?»
»Jag vet inte. —»
»Kom!» sade länsman. »Det är tid på nu.»
»Ja men hva ska du göra i byn då, pappa?»
Bengt tog honom med båda händerna kring
hufvudet, så hastigt, att gossen ryckte till i
förskräckelse och spjärnade sig lös.
»Plocka blå blommor gossen min. —»
Och till länsman, ursinnigt:
»För tusan kom människa! Det äcklar mig.»
De gingo utmed forsen, nedför.
Kvinnorna kommo fram till Sven och frågade
och fingo svar; de stannade på trappan, sågo efter
de bortgående. Och då de voro långt borta, så
långt att de nästan skymdes af träd, fick Frida
bekymmer. Hon satte händerna till en tratt
framför mun och ropade.
Bengt hörde endast:
»— kläderna?—»
Han vände, tog några steg tillbaka och satte
äfven ban händerna för mun.
»Jag — vill — ha dem — ren — tvättade —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
