Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så minns jag henne uti tid förfluten.
Nu är hon gammal själf och sjuk och bruten,
Och här se’n några år hon fått sitt hem
Och blifvit hemmets sol, den milda, klara —
Hvad i sin svaghet allt hon kunnat vara
För andra gamla sjuka — fråga dem!
Den rika kärlek förr hon gaf de kära,
Som uti lifvet stodo henne nära,
Med fulla händer än hon gifmildt ger.
Hon skänker glädje, och hon lugnar smärtan
I alla dessa gamla trötta hjärtan,
Som utaf lifvet icke hoppas mer.
Ej länge vi på tu man hand få sitta,
Forr’n gråa hufv’en genom dörren titta,
Fast vid min anblick de dras bort igen.
»Kom in! Kom in!» vi ropa till de gamla,
Som efter vanan här sig vilja samla
En stund i ro att hälsa på sin vän.
För alla dessa gummor, blinda, lytta,
Hon i sin svaghet är till tröst och nytta,
Hur varma ord och kärleksfulla råd;
När hennes stora tålamod man prisar,
Hon leende med blicken uppåt visar:
Hon fått ju röna själf så mycken nåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
