Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 395 —
»Fiende, syster?» sade Björnstad förebrående och
med värdighet. »Nej, icke fiende, bara syndare, en
stor men omvänd syndare.»
»Du dyrbare broder!» hviskade Ellen och stödde
sig mot hans skuldra. »Gör alltid rätt, blif aldrig trött»,
sade vår mor. Häruppe ingen lögn — ej Frälsarens
dyra kors för mörkrets geniala bragd».
Peder Colbjörnsen, som blifvit mycket ansedd och
berömd i sin fädernestad och långt utanför, trädde nu
fram med blottadt hufvud.
»Så ses vi då igen, Björnstad!» utbrast han vänligt
och räckte enslingen handen. »Denna gång kommer
jag som ombud från vår stad med hälsning och tack
för dina hjältemodiga handlingar 1716, då din tappre
son föll, och för din stora och oegennyttiga
fosterlandskärlek, som under vedermödans dagar dref dig ut att
fälla vår fiende och rädda vårt land. Vi hålla dig för
en af våra bästa män. Därför hafva borgarna i sitt
råd beslutit att åt dig öfverlämna detta diplom som
hedersborgare i vår stad.»
Björnstad åhörde med värdighet och utan rörelse
detta tal. Då Colbjörnsen tystnat, och han mottagit
diplomet med stadens stora vildmanssigill, gled ett
leende öfver hans ansikte.
»Tack, I gode män från Halden», sade han med
blid röst. »Hafven tack, för det I kommen hit upp
till mig, då det likväl är jag, som i tankarna mången
gång kommit ner till eder. Jag är ju skyldig er alla af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
