Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mälthuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄLTHUSET.
15
fantasi, isynnerhet i den tidigare delen af vårt lif, då
sagornas underbarheter som lifligast genomkorsa vår hjerna.
I det jag satte foten på första trappsteget, tyckte jag
mig höra röster ofvanifrån. Detta gjorde mig än
varsammare, och en katt kunde knappast vara mer lättfotad
än jag. Uppkommen så långt jag behöfde för att kunna se,
utan att sjelf vara sedd, såg jag samma karlar stående med
ryggarna mot trappan, den ena med ett tändt ljus i ena
handen och ett rödrutigt knyte i den andra. Men midt
emot dem stod en flicka af, som jag tyckte, femton eller
sexton års ålder. Hon stod med ansigtet åt trappan, och
ljusskenet föll rakt på det. Det var således lätt för mig
att urskilja anletsdragen, hvilka föreföllo mig ganska
behagliga. Det enda som störde effekten var en liten vårta
på venstra sidan af hakan. Det är obegripligt, hvad man
som barn kan fästa sig vid småsaker. Jag riktigt tyckte
synd om den vackra håkan för den lilla vårtans skull.
Flickan hade derjemte stora mörka ögon, som oroligt sväfvade
åt alla sidor.
»Och det här knytet skall jag då bära dit i afton?»
frågade hon, synbart ängslig.
»Dit jag sagt,» svarade den ena karlen med barsk
stämma, »och du sinkar inte på hasorna, kom ihåg det!»
»Men, pappa, hvad är det i knytet?» frågade hon
under fortfarande oro.
»Det angår dig inte,» svarade den som hon kallade för
pappa; »och olycklig du, Karin, om du ger någon kristen
själ minsta hum om, att du varit här på åtta dagar! Seså,
nu i väg och god natt!»
Flickan tog ett steg framåt, och jag var ej sen att
maka mig undan. Jag skyndade på tåspetsarne genom
hvalfgången ut på gatan, der jag stannade vid porten.
Flickan följde snart efter med knytet. Utkommen på gatan,
stannade äfven hon, seende sig misstänksamt omkring.
Slutligen föll hennes blick på mig.
»Hvad kan klockan vara?» frågade hon.
»Hå, hon ringer ju sju nu som bäst,» svarade jag, ty
sjuklockan hördes ganska gällt från det närbelägna
kyrktornet.
Derefter såg jag flickan vika af åt venster, men stanna
vid hörnhuset, der gatlyktan dinglade. Efter en kort stund
kom hon springande tillbaka och rusade genom porten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
