Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som alltför mycket saknade både verklighetens underlag, teknikens grundlighel och
känslans värme och som på vår lid verkar endast fadd och sockersöt men som hans samtid
hälsade med beundran — det var just sådan man ville ha konsten. Bättre, om också
merendels ytlig, var han i sina porträttmålningar, bland hvilka den stora gruppbilden af
Karl XIV Johan och hans familj står ensam i sitt slag inom 1800-talets svenska konst.
Man kan från denna tid följa två hufvudriktningar inom den svenska målarkonsten.
Den ena sluter sig till samtida kontinentala skolor och sträfvanden, söker sin utbildning
på utländsk botten och gör ibland med framgång sin insats i förverkligandet af de idéer,
som härska i konstens hufvudorler på främmande mark. Den andra vänder sig direkt
till den svenska allmänheten och riktar sig i sitt ämnesval på det nationella eller på en
nordisk och folklig föreställningsvärld. Den kan visserligen draga fördel af utländska
studier men tager dessa blott såsom det tekniska stödet för genomförandet af sitt svenska
eller allmänt nordiska program. Dessa båda huvudriktningar gå merendels sida vid sida,
stundom kunna de båda göra sig gällande under olika tider i en och samme konstnärs
prod uktion.
En ny sida af det svenska lynnet sprang fram i dagen i Karl Johan Fahlcrantz’
(1774 — 1861) landskapsmålning. Han var så godt som autodidakt, då han fick sin enda
undervisning af den medelmåttige dekorationsmålaren Limnell och aldrig kom utom Sveriges
gränser. Han ville gifva icke allenast naturbilden såsom sådan ulan framför allt det intryck
och de stämningar den väckte i hans sinne. Under det att Martins landskapsmålning
hade sin styrka i fantasiens fria spel och verkningsfull dekorativ effekt, sökte Fahlcrantz
däremot en lyrisk fördjupning och ett känslofullt försjunkande i naturens skådespel
-han var föregångaren till den riktning mot det subjektiva, som längre fram kom att spela
så stor roll i svensk konst. Men i sitt sökande efter enheten och helheten blef han rätt
likgiltig för de detaljer, af hvilka denna dock bygges upp, och hans konst, uppburen af
samtidens obegränsade beundran, gör med sitt visionära drag dock numera ett lösligt och
enformigt intryck.
Ett fastare grepp på verkligheten utmärkte Johan Gustaf Sandberg (1782—1854). I
likhet med sina samtida tog han starkt intryck af den uppfattning som gjorde sig gällande
inom Götiska förbundet och deltog med kartongen till »Valkyriorna» i den af förbundet
1818 anordnade konstutställning, som manifesterade sträfvandet mot nordiskt ämnesval,
företrädesvis riktadt på de nordiska guda- och hjältesagornas uråldriga föreställningsvärld.
Längre fram öfvergick Sandberg till bilder ur Sveriges nyare historia — »Gustaf II Adolf
vid Stuhm» m. fl. — och utförde på 1830-talet dekoreringen af Gustavianska grafkoret i
Uppsala domkyrka med en serie af sju freskomålningar öfver ämnen ur Gustaf Vasas
historia de enda freskomålningar som på 1800-talet utfördes i Sverige före Carl
Larssons och Georg Paulis arbeten på 1890-talet i denna monumentala konstart.
Monumentala äro Sandbergs fresker visserligen icke, de sakna patos och lyftning, och de framkalla
ingen historisk illusion. Men de hafva sin historiska betydelse såsom ett uttryck för en
begynnande sträfvan till en viss pålitlig och nykter saklighet i framställningssättet.
Långsamt och trefvande närmar sig Sandbergs konst äfven samtida ämnen i bilder af svenska
allmogens lif och seder. I sin porträttmålning är han tlärdfri och vederhäftig, om han
också ej tränger så djupt i karaktärisliken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
