Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägsyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men nu får du tacka Gu’ och slicka tummarna, om du får krafla
dig förbi oss som en hund på vägkanten! röt Måns.
Den resande blef väl stött, kan jag tro, ty han hoppade ur
sin schäs, sprang bort till oss samt började hölja på oss med
sin smällpiska, rätt så storgubbar vi voro.
Då blefvo vi alldeles förbaskade samt togo också slutligen
till piskorna. Men Per, som alltid varit en utstuderad karl,
dängde, så godt han i skummet kunde, en hel näfve snus i
ögonen på fienden, så karlen såg inte hur han slog, utan dräpte
till Svens fölunge i gölen, så att denne satte af som en raket.
Till all lycka satt Sven i häcken, och när vagnen skulle
förbi den ilskne resanden, ville Sven, gubevars, grabba håll i
karlen och gifva honom ett nyp. Och det måtte han ha gjort,
ty i detsamma skrek främlingen:
— Vell du ge’ mig igen min mössa, din bandit!
Men Sven for af som en blixt.
Då tänkte jag, att vi väl borde ha reda på, hvem det var,
som kvalde oss i vägafriden, och ref fördenskull upp en
tändsticka.
— Godt folk, det var länsman, som vi skällt och kastat
snus i ögonen på. Han stod där utan mössa och peruk och
rööjd och ilsk som ett bi.
— Han kom från vägsyn, sa’ han, och nu skulle hin onde
anamma oss, påstod han.
Vi stodo där som katoliker inför påfven i Rom och tiggde
om nåd och förskoning samt svuro på att vi inte kunde ana, att
nådig befallningsmannen var ute på vägsyn i oktober.
Till sist lofvade han oss likväl, att vi skulle få fara i fred,
om vi gåfvo 20 kronor hvar till de fattige. Detta fingo vi äfven
gå in på, ty det gafs ej annat råd, och Per fick därtill lof att
låna länsman sin skinnhätta.
Allt det här äro de förhärdade nya författningarna skuld
till, ty hade vägsynerna fått hållas som förr i världen, hade
detta elände naturligtvis aldrig händt.
Jojomän, sådana grannlåter och trefligheter ställa de till nu
för tiden.
Men det värsta af allt var ändå, att när Sven kom
hemskenande till Gölen och hustru hans kom ut och fick se honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
