Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårakullsdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, vi följde med och ställde upp oss i en kedja utom
synhåll från stugan, medan länsman smög sig fram och lurade kring
ladugården.
Bäst hvad det var, sågo vi honom stå en lång vändning
med örat mot väggen, och strax därpå vinkade han oss fram.
Vi gingo som om det gällt att smyga på en tjäderkull.
— Det snarkar däruppe på höskullen, här har jag fåglarna!
hviskade han.
Aldrig skall jag glömma den blekhet, som bredde sig öfver
ansiktena på Erik och Mina, när de fingo se oss komma
uppkrypande genom foderhålet.
Det var det hemskaste jag sett! Men länsman log och sa’:
— Det är så godt som en bekännelse!
Aldrig sa’ de ett ord, utan följde honom skälfvande på
gångstigen genom skogen.
Men i den morgonväkten darrade vi för häftigt på
manschetterna för att kunna skjuta någon tjäder, fastän det eljest
inte, gualof, var ondt efter dem neråt mossalaggorna bortom
Fyrens husartorp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
