Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Måla-Svens omvändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dädan kom han tvärt med ett par nya oxtömmar, med hvilka
vi snörade den arme Justus, så att han vardt maktlös såsom en
hösäck.
Sedan buro vi upp och lade honom på taket. Och där fick
han ligga natten igenom. Han vågade inte skrika eller röra på
sig, ty då hade han dumpit till mark och blifvit fördärfvad. Utan
där låg han och pinades och var nära halfdöd, när kyrkofolk,
som gick förbi framåt morgonen, varsnade honom.
Och när jag, min syndare, gick och slog mina slag för
nämndemannens Justitiana, så var det Sven, som låg bakom en
hasselbuske nere vid vägskälet och sprutade bläck och andra
otäckheter på länsmannens skrifvare, hvilken äfven gick och hoppades
få hemföra Justitiana såsom segerbyte.
Så vi hade mycket tillsammans Sven i Målen och jag. Denna
vänskap förband oss äfven sedan vi blefvo äldre och reela karlar.
När länsman var ute på vägsyn, passade Sven på vid mitt
vägmärke och begynte tala med befallningsmannen om en
process, som han tänkte anlägga mot svärfar sin, och lofvade
länsman en stor summa, om han ville föra saken.
Nå, befallningsmannen log och gladdes, lyddes och snusade,
så att han inte fick tid att kasta en blick på min eländiga vägbit.
Men när Svens stycke tog vid, stod jag och tog emot den
väldige med talet om en boutredning och ett par auktioner efter
döda släktingar på min hustrus sida, hvilket allt jag sade mig
vilja anförtro åt länsmannens visdom och redbarhet.
Aldrig kastade denne då en blick på Svens vägbit, utan den
blef sådan den var, gropig och eländig, ty Sven hade aldrig
gjort ett grand vid honom.
Jo-jo men, Sven och jag hade inte så litet ihop.
Men så, serradö, blef Sven väckt och omvänd i ett enda
tempo, och det gick så kvickt, att vi inte visste ordet af förrän
det var gjordt.
Ifrån den stunden gaf han mig på båten och vårdade sig
knappt om att hälsa på mig.
— Är du arger på mej, eller hva’ i hundingen går det åt
dej, Svänte? sporde jag honom en gång, när vi möttes på
kvarnvägen.
— Nä’, men nu kan ja’ inte dra’ i ok mä’ dej längre; du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
