Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidens tand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstakomma gruflig ödeläggelse bland landsens kvinnor af alla klasser,
stånd och åldrar.
Men mot de unga och särdeles mot de allra vackraste flickorna
är tiden, med förlof sagdt, en stor drummel.
När han behandlat dem efter sin järnhårda metod ett par
decennier, tussar han dem på oss såsom de blågråaste och
hemskaste käringar eller svärmödrar, tandlösa samt fulla af galla
och etter och egoism.
Det är just för den skull, som vi karlar också med tiden
bli knarriga och djädriga i ord och åthäfvor.
*
Jag kom att tänka på dessa sanningar och tidens framfart
med människor och pantalonger och klädningar, när vi härom
aftonen voro ute på en liten morkulljakt bortåt Fästampahållet,
Pett’son och jag.
Vi sto’ där i det gamla »draget» och lyssnade och glodde
samt tummade bösshanarne i längtan och förbidan, när vi
plötsligt fingo höra ett förskräckligt svärjande och illvrålande från
Fästampen. Det var en karl, som svor, och ett fruntimmer, som
vrålade och skällde. Det hörde vi tydligt.
— Det är bestämdt nå’n, som håller på att mörda en
stackars kvinna! sa’ jag.
— Nä’ gubevars! Dä’ ä’ bara Pelle, som daljar upp hustru
sin därinne. Och dä’ ä’ inte mer än hans rätt! sa’ Pett’son.
— För resten kan vi gärna gå dit och syna dom efter
bataljen, när vi nedlagt morkullera! Dä’ kan va’ lärorikt nog,
fortsatte han.
Men det såg ut, som om det där väsendet i Fästampen skrämt
fåglarna och förmått dem att söka sig en annan plats för sitt
kärleksmöte den kvällen, ty vi fingo inte höra så mycket som
ett vingslag en gång. Ekorrar och igelkottar voro det enda
villebråd vi skönjde, och för den skull blefvo vi arga och svängde
ner öfver Fästampen på hemhållet.
Där stod Pelle och doppade ansiktet i vattenhon vid
brunnen. Det rann blod ur näsan på’n och kinderna voro svullna
och strimmiga och upprispade, som om man hade kastat en ilsken
katt i synen på karlstackarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:03:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blsocken/0077.html
