Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aftonfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig händt. Men han icke blott stannade, utan han lyssnade
till gråten, som om han tyckte sig förnimma en gammal kär och
känd musik. Än mera förbluffad blef tjänaren, då grefven sprang
af hästen och skyndade till en halft förfrusen ensam parfvel, som
satt vid vägen i skogskanten.
Men inga gränser kände hans förvåning, då han hörde
grefven med ett sådant tonfall, som han förut aldrig förnummit från
det hållet, fråga den lille:
— Hvarför sitter du här, barn?
— De ha’ rymt ifrån mig!
— Hvem?
— Demetr och mormor!
— Hvar är din mor?
— Död är hon! Långt borta.
Din far?
— Mördad innan jag föddes, sa’ mor!
— Hvad heter du?
— Ro-olf, heter ja’!
Drängen såg hur grefven skalf, hur han bar gossen ut i
månskenet midt på vägen, hur han synade den svarthyade
trasiga tattarpojken, synade hans mun, ögon, näsa och panna, såg
hur han lät sin hand, len och mild som en moders glida genom
barnets lockar, och slutligen såg han, hur grefven lyftade upp
pojken och tryckte honom intill sig, samt huru han med denna
börda i sin famn gick och satte sig på en sten vid vägen.
Och pojken var inte alls rädd, utan smög sig själfmant intill
den gamle.
Så sutto de länge och väl. Men stall-Klas, som höll hästarne,
nöp i armar och ben för att utröna, om han icke möjligen sof
eller drömde, ty han iakttog, att stora tårar tyst och stilla vällde
fram ur ögonen på den »vilde grefven» och förrunno i hans gråa
skägg, liksom när sol faller på is. Det tycktes som om gossen,
hvilken låg vid den gamle ädlingens barm, värmt upp något,
som förut legat hårdt och kallt och grymt därinne, så att den
gamle nu kände en obeskriflig lättnad. Ty det smärtsamma och
hemska draget öfver hans ansikte drog sig allt mer och mer undan.
Stall-Klas kände icke längre igen sin husbonde.
Omsider steg grefven till häst. Med gossen framför sig i
sadeln sprängde han af mot hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
