Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lockout
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besattandes i pris, borde ju Fånöboarna egentligen gått och
trallat på sina tegar eller dansat polska och varit som folk.
Men det gjorde de inte. Utan de bara suckade och stönade
och menade på, att landets författningar voro sådana, att de
rent af fördärfvade riket i längden.
Hvad var det då, som på det viset tryckte Fånöboarnas
sinnen och jagade dem till förtviflans branter?
Joho, godt folk, det var inte mer och inte mindre än det,
att de omsider kommit underfund med, att deras
småskollärarinna tjänat församlingen uti fem år, och att hon nu hade rätt
till — femtio kronors ökning å lönen.
Det var detta, som pressade de stackars Fånöboarna till
marken. Hvar de gingo och hvar de lågo, sutto eller stodo, på
fält, i loge, i bönehus eller hos sina kvinnor, jämt och samt red
dem lärarinnan och de femti kronorna såsom en mara.
— Allri’ ä’ dä’ annat än te’ å kasta ut penga te’ onötta!
suckade de och brydde sina hjärnor, huru de skulle kunna komma
ifrån saken.
De skickade deputationer till lärarinnan och sporde, om hon
inte ville vara tålig och låta sig nöja med det gamla arfvodet.
Men det ville hon inte.
— Allting ä’ dyrare nu och jag behöfver mitt! svarade hon.
Då blefvo Fånöboarna rasande i sina sinnen och öfverlade,
om de inte kunde komma på henne med något fel i lära och
lefverne. Men inte heller det gick för dem.
Rätt så kristliga de voro, legde de till och med pojkar att
söka kyssa henne för att få något att sprida ut om hennes
vandel. Men hon slog omkring sig med parasollen och värjde sig
kvinnligen mot Fånöpojkarna. Inga upptänkliga knep hjälpte
alltså, och det såg djädringen så mörkt ut att kunna rädda de
femti kronorna.
Gubbarna voro förtviflade. Men när då nöden var som störst,
fick skolrådsledamoten och friförsamlingsmedlemmen Kalle
Bengtson ett, tu, tre en lysande idé.
— Vi säga upp henne; församlingen ä’ ju inte vigd vid
henne te’ evig ti’, tänkte han en kväll, när han gjort sin
aftonbön. Och när han fått den tanken, blef han så skrofglad, att
han höll på att krevera samt gaf sig ingen ro förrän han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
