Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lätta bröllopskläder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag kom han sålunda ner till henne på Sjöhemmet,
bockade sig och sa’:
— Får ja’ lof obstruera jungfrun mä’ denna postförsändelse?
Det talesättet gjorde hennes gamla hjärta godt. Hon tyckte,
att det lät liksom ett eko från Svanaholmstiden, så att allt det
finaste och bästa, som fanns i hennes skåp, kom fram, och det
vardt kalas för Johannes.
Ifrån den stunden skaffade han sig ofta ärende till Sjöhemmet,
där han städse mådde såsom en prins.
— Dä’ ä’ så angenämt att gå hit, ty när en har varit ibland
bildadt folk, är det alltid liksom upplyftande att träffa ett ekevågt
och cyniskt fruntimmer. Annars råkar en ju inte annat än rått
bondfolk härute! tyckte Johannes.
Fia myste med mun, kände sig smickrad, kokade kaffe,
bakade våfflor och proppade landtbrefbäraren så full däraf, att
han knappt kunde gå hem. Naturligtvis skulle Johannes varit en
stock eller en sten, om han icke låtit sig sådant behaga, och det
dröjde heller inte så värst länge, förrän Fia och Johannes hade
saken klar sinsemellan och kommo öfverens att lägga i väg efter
lysningssedel.
Men det visste de då bägge två, att om folk finge se dem
tillsammans på väg till prästen, så skulle de blifva utsatta för
spektakel och drift i gårdarna, särdeles från ungdomens sida.
Fördenskull funno de upp ett besattandes godt knep,
hvarigenom de ansågo sig kunna lura sockneboarne alldeles dråpligt.
De skulle nämligen ge sig åstad i sina hvardagskostymer,
hvar och en särskildt, och taga med sig helgdagskläderna i hvar
sitt knyte.
På det viset skulle då ingen kunna misstänka dem för att
vara på väg till prästgården, tänkte de.
Men på visst klockslag skulle de mötas i Boarps äng en bit
från vägen. Där skulle de ömsa kläder och se’n gå en liten
skogsväg fram till prästbostället.
— Hi hi hi, hvad vi ska lura de uslingarna, och så snopna
di ska bli! grinade de gamla tosingarna och pussades i glädjen
öfver det väl funna påhittet.
Nå, på öfverenskommen dag i början af hösten gaf Johannes
sig af med knytet under armen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
